För fjorton år sedan var jag höggravid med vårt första barn. Vår dotter. För fyra år sedan hade vi nyss firat den första julen med hennes nyfådde tvåårige lillebror. Fortfarande häpnar jag över att det hände. Jag blev förälder. Jag som var ofrivilligt barnlös och senare hett längtande efter ett andra barn.

Tiden i längtan var så smärtsam. Behandlingarna och sorgen så krävande att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det är jag inte ensam om. Så många drabbas av just detta. Livskrisen som förvärras när den drabbade möts av en ofta oförstående omvärld som inte förmår möta smärtan.
”Det är väl bara att försöka igen.”
”Nu när du har fått missfall vet du ju i alla fall att du kan bli med barn.”
”Ni har ju redan ett barn, du kan väl glädjas åt det istället.”
”Du måste slappna av!”
”Ni kan ju alltid adoptera!”

När min kris var över skrev jag romanen Väntrum, den bok jag saknade under min egen smärtfyllda tid. Tackbreven har varit många. Häromdagen kom ett mejl från en läsare som berättade om hur oerhört viktig igenkänningen var för henne och hur tungt det var att inte få fertilitetsklinikens hjälp och stöd i sin depression fastän hon bett om det. De flesta orkar inte ens fråga…

De senaste dagarna har flera tidningar berättat att ofrivilligt barnlösa som förblir barnlösa riskerar dö i förtid. Samtidigt har flera bloggare som är före detta ofrivilligt barnlösa berättat att det är svårt att ta emot sitt barn i ogrumlad lycka efter en tung och utsatt tid av kamp, förtvivlan och förlust.

Detta är en angelägen fråga! Forskning om ofrivillig barnlöshet kan inte enbart handla om hur embryot fäster bäst i livmodern. Det behöver också handla om hur klinikerna och samhället ger stöd åt barnlösa på bästa sätt. Hjälp att uthärda, hjälp att avsluta kampen i tid, hjälp att gå vidare, hjälp att bli trygga föräldrar till de barn som kanske kommer.

Bilden till vänster togs av Peter Nykvist till Väntrum med design av Liselotte Svelander.

Tillsammans med en bloggarkollega publicerade jag sommaren 2011 ett inlägg om behovet av psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa. Efter detta kontaktade jag alla landets fertilitetskliniker för att fråga hur de såg på den frågan. Ett par engagerade barnmorskor gladde mig med att ringa upp och berätta hur de brann för den här frågan men hur svårt det kan vara att nå de par som man ser behöver hjälp. De allra flesta svarade inte alls eller luddigt intetsägande.

Frågan om psykologiskt stöd till barnlösa verkar idag än mer angelägen. Därför publicerar jag delar av texten igen.

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på enkäter besvarade av personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder och en stor del av dessa mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.

Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot mycket ovanligt att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.

Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av.

Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.

Fertilitetskliniker och andra instanser behöver arbeta tydligare med dessa frågor. I avgiften som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning borde det t ex kunna ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Om du tycker det här är viktigt, får du gärna sprida den på valfritt sätt, eller kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt kontakta din fertilitetsklinik eller landstingspolitiker angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

/Cecilia