Under tuffa tider är det så obeskrivligt stort att ha familj och vänner vid sin sida. Personer som finns kvar oavsett geografisk närhet, håller ut, håller i. Ändå – och det har jag nämnt tidigare – finns det en slags ensamhet i de mörkaste stunderna. Tankar och tårar som ingen annan får eller kan dela. Dem är det andra som får ta emot. Utan att själv veta om det. En av de personer som har givit mig andrum det senaste året är Sarah Dawn Finer. Hennes röst, hennes texter har talat så rätt in i min verklighet. Också när sångerna handlar om nåt helt annat än det jag går igenom så hittar jag textrader som kan bära mig ett litet stycke till. Som att Gud använder andras röster, i detta fall Sarahs sköna stämma, för att säga det som behöver sägas i exakt rätt stund.

Ikväll avslutar Sarah Dawn Finer sin turné i Sundsvall. Jag ville hela tiden gå, men tvekade länge eftersom det inte bara kostar pengar utan en stor portion kraft för en febrig kropp att gå på konsert. Men stolarna på Tonhallen är utmärkta, de ger stöd åt ett trött huvud och kommer göra det ikväll åt mitt efter en dag i horisontalläge. Med mig har jag vår tös. Hon som en gång var en stjärna utan namn. Nu är hon snart vuxen och kan dela både skor och artister med mig.

Sången ”Till dig” är en unik beskrivning av hur det är att längta efter det barn man inte vet om man nånsin ska få möta. Den som har någon i sin närhet som längtar barn, och som vill försöka förstå, borde höra den sången många gånger. Och ta del av hela grundkursen i barnalängtan som jag totade ihop en gång. Många längtar och de flesta möter både okunskap och oförståelse från sina närmaste. Det gör ont. Så jag önskar att fler tog tag i den där kursen, eller tog tag i tanken hur vi möter andra i deras smärta.

En annan av Sarahs sånger kan tala till oss som längtar – efter hälsa eller efter kärlek, efter barn, efter hopp. En önskan om att bli sedd i det som är, utan tomma löften som får hjärtat att värka än mer. När det gäller livets villkor går det inte att lova hur allt ska bli, och det gör ibland mer skada att säga ”det blir bra ska du se”. Bättre en famn som fångar mitt i det som är istället för händer som motar framåt mot det som ingen vet om det ska komma.

Lova mig inget du lovat förut,
Ingenting,
Ge inte mer än mitt hjärta klarar,
Fånga mig innan jag faller igen,
Lova mig ingenting, ingenting,

Tack Sarah! Jag vet inte om jag kommer våga och kunna säga det personligen, men tack!