Som barn läste och skrev jag mycket. Hade biblioteket som fritidsgård och skrev dikter och noveller som fyllde skrivbok efter skrivbok. I vuxen ålder förändrades skrivandet, och jag fick bara då och då ihop en dikt eller sångtext till någon högtidsdag. Sen började det hända sånt som påverkade tillvaron radikalt. Kärleken, barnalängtansåren, pappasorgen, längtansbarnet, utmattningen och sen en förväntad arbetslöshet som fick mig att söka en kurs i kreativt skrivande. Där började det igen. Det skrivande livet.
Romanen Väntrum blev min första längre text, och den enda roman jag har utgiven. Eller givit ut. När refuseringsbreven och de olästa manusbuntarna hopade sig gav jag ut den själv 2008. För att jag tror att den behöver bli läst. Många fantastiska bekräftelser har jag fått också på just det, även om boken ännu inte nått alla läsare som jag tror att den kunde ha. Generösa läsarbrev som berättat att Väntrum har fått dem att förstå, hoppas, tro, samtala och se nya vägar. Stort! De gåvorna borde göra det enkelt att ge ut fler böcker på egen hand. Men det tar emot. Verkligen! Möjligheten att nå ut med skrivandet överskuggas av det där som jag inte är bra på och vill ägna så lite som möjligt av min tid åt: affärstänkande, marknadsföring, företagsekonomi.
Under det här knappa halvåret som jag har varit sjuk och inte orkat tänka eller skriva längre texter så har just den där sidan av författandet blivit mer synligt, och mitt färdiga romanmanus och novellsamlingen som jag hade tänkt försöka skicka till förlag under våren ligger orörda i datorn. Själva lusten till skrivandet finns där, men författaroptimismen har fått sig en extra törn av den här febern – som fortfarande inte har lämnat mig.
Men så kom Märta. Tikkanen. Hennes sommarprat gav förutom fantastisk musik en annan ton. Hoppets ton. Om att skrivandet ska fortsätta. Mitt skrivande liv.
Medan programmet pågick, under denna sköna musik, började jag skriva igen. För hand, precis som från början. Upptakten till den roman som har fötts i tanken under den här sjukdomsperioden. Och orden rann fram tills Märta pratat färdigt och familjen kom hem. Och deras glädje över att jag skrev gav hoppets ton en ännu skönare klang.
Väntrum har legat på mitt nattduksbord och just gjort det. Väntat. Nu när det var dags för semester fick den och en hög böcker till följa med. Började med Väntrum i morse, grät mig igenom hela första delen och andra halvan av den andra. Sen fortsätter bara tårarna att komma genom tredje delen.
Personerna omkring mig på bussen och flyget idag måste undra varför jag satt och grät. Jag tror att det var bra att jag väntade ett tag med att läsa. Det ligger så nära och någonstans därunder finns det känslor som inte fått bli kända på. Återkommer med recension på bloggen när jag läst klart.
Kram
Tack så mycket Ekke! Jag önskar dig förstås inte sorgens tårar, men blir ändå så glad över att få beröra så! Och jag är glad att veta att din väntan har tagit sig nya, hoppfulla, uttryck!
Stor kram
Fantastiskt att du skriver, Cecilia! Igen. Jag ska fundera på detta med marknadsföring. Ifall t ex jag kan göra något.
Skriv vidare, vi är nog många som gärna vill läsa. 🙂
Så härligt det är att du gläds åt att jag skriver, Hedda! Det gläder mig! Liksom alla dina tankar kring min roman. Tack, tack!
Så glad att du fick inspiration och att du fick komma igång med att skriva . Ibland behöver vissa saker ligga till sig, som i komposten, för att bli redo att användas.
Kram
Tack! Inspirationen har funnits där under febern, och nu vann den och det började växa något ur den varma komposten 🙂
Men vad roligt att du skriver.
Att du fick inspiration.
Jag hoppas också att den där febern ska lämna dig snart…
Kram
Tack Tolmia! Jag med!
Så härligt att höra att du skriver igen! Måste ge mig till känna ännu en gång eftersom jag just nu läser Väntrum igen. Första gången i våras, och som jag skrivit till dig tidigare var den läsupplevelsen livsomvälvande för mig. Mitt trasiga hjärta och min såriga barnlängtande själ blev lagad av Väntrum. Så var det, kort och gott. I ärlighetens namn tror jag inte jag läst nån bok som påverkat mig så mycket som Väntrum gjorde. Jag var så mottaglig, igenkänningen så stor, behovet av tröst och bekräftelse så enormt. Nu gläds jag oerhört för att du börjat skriva igen. Både för att jag förstår att det betyder att än mer ork och styrka återvänt till dig, men också för rent egoistiska skäl eftersom jag SÅ längtar efter uppföljningen till Väntrum… 🙂
K! Mina ögon fylls av tårar. Igen! Glädjetårar. Alla de där erfarenheterna som jag inte hade önskat men som gjorde att jag kunde skriva Väntrum, känns som att de får en mening när jag läser detta. Den här gåvan tar jag till mitt hjärta, och till mitt framtidskonto. När jag ser att skrivandet inte bara är min lilla hobby, utan faktiskt gör skillnad. Tack, tack! <3
Vad härligt att du funnit inspirationen! Jag önskar dig all lycka.
Tack Moa! Det gläder mig!