När jag fick syn på två överblivna böcker från den första upplagan av Väntrum bestämde jag mig för att skänka bort dem. Men först när min författarsida på Facebook, Ekhemmanet, har nått 200 följare. Det kanske kan verka snålt att inte bara ge bort dem direkt, men rent krasst är det nödvändigt att försöka tänka lite strategiskt som förlagslös författare. Min bok kan bara bli upptäckt i bokhandelsskogen om någon hittar kartan där den finns utmärkt. Den här bloggen är en sån karta och Ekhemmanetsidan en annan. Och varje person som gillar eller kommenterar mina dikter eller inlägg hjälper till att göra kartan synlig för andra.
Med tanke på de fantastiska vitsord jag har fått om Väntrum så låtsas jag inte ens vara blygsam. Den boken har gjort skillnad för många som längtar, givit nya världar till dem som inte gör det och (till och med) underhållit en och annan som uppskattar en god bok. Så gilla på och sprid vidare om du vill skynda på böckernas resa från detta hem till ett annat.
Jag är inte med på Facebook. Annars hade jag hjälpt dig!
<3 Det gillas för fullt!
Det här inlägget är bara så absurt när det kommer i mobilen (med bara titlar) att jag måste kommentera det nu 🙂 Varje gång läser jag ”Snart ska böcker skändas” och undrar vad katten du kommit över, klickar in mig och inser att det inte alls var så… Minne som en guldfisk gör jag det igen och igen.
Nyblivna morsor, är de inte nån kombo av guldfisk och tigermamma? 😉 Kanske inte ifråga om minnet men ifråga om den lilla världen och beskyddarinstinkten. För övrigt så kvalar jag in i akvarieligan rätt ofta trots att barna är rätt stora nu. ”Jaha, jo visst har vi träffats. Jag känner igen dig, men eeeeeh…”