Igår kväll tog jag mig ut på en efterlängtad träff med två vänner på den enda restaurang som jag nånsin längtar till. Fantastisk italiensk mat och värme som når in i hjärtat. Sån där värme som får ögonen att vattnas. Som när mitt påbörjade tillfrisknande firades av både vänner och värd.
Vi har delat de senaste åren de här vännerna och jag. Glatts och sörjt med varandra. Häpnat över både glädje och sorg som drabbat både oss och dem vi har nära. Vänner som det går att visa sina dystraste sidor för utan att vara rädd att de ska gå. De står kvar, och samvaron berikar och stärker.
När det gäller vänner är jag oerhört lyckligt lottad. Men jag tror egentligen inte det är något lotteri. Fantastiska människor har kommit i min väg utan att jag själv har kunnat påverka det, men att det har blivit djup vänskap kan jag tacka alla parter för, också mig själv. För att jag och vi vågat gå under ytan. Vågat öppna upp och blotta våra smärtor. Jag är övertygad om att det är det som bygger de riktigt nära relationerna. Förmågan att dela både yta och djup. Somliga stunder är vi helt ensamma med våra mörkaste tankar, och så måste det kanske få vara ibland, men om vi aldrig vågar öppna oss för andra så tror jag vi blir allt mer ensamma. Hur många vi än har omkring oss.
Jag gläds åt att du har fina vänner! Jag har några dyrbara, och hade fler men några har tyvärr försvunnit i vardagslivsstressen. Åh vad jag önskar att inte så många var nödgade att arbeta heltid…
Tack för den glädjen.
Ja, jag tror att väldigt många fler skulle behöva, och ekonomiskt klara att jobba mindre. Och att träffar med vänner skulle behöva prioriteras framför både städning och husrenoveringar. Inga dammfria golv eller nytapetserade väggar kan stödja oss om livet rasar… Sen finns det ju förstås många anledningar till att relationer rinner ut i sanden. Sjukdom, olika livsfaser, flyttar osv. Och som du säger, vardagsstress.
oj vad jag gläds åt dig och dina vänner. Du skriver så fint om vänskap och det är så sant. Med åren har jag lärt mig att släppa allt för vänner o att inte bry mig hur det ser ut hemma on det rä det som avgör om vänner ska kunan komma.De är alltid välkomna.Tyvärr har jag förlorat en del vänner under min kamp med cancern, vänner som jag trodde var riktiga vänner. Men livet är inte alltid lätt och en del orkar inte med att den som varit stark behöver hjälp. Är så glad att vi hittade varandra . Kramar
Jag är också glad över dig! Man behöver inte ens ha mötts för att kunna bli vänner!
Så sorgligt det är med sanningen i orden ”i nöden prövas vännen”…att inte all vänskap håller.
Åh, så härligt det låter! har själv tänkte det där jag också, att kan man inte öppna upp sig helt så är man helt ensam, och kan man öppna upp sig och vara ärlig mot sig själv och andra känner man sig kanske aldrig helt ensam!
Ja, jag tror i alla fall att stunderna av ensamhet minskar radikalt om man kan, vågar, orkar bjuda in andra i sitt känsloliv. Men trots mitt rika nätverk så finns det stunder när jag också känner mig ensammast i världen. När tårarna bränner och alla tycks säga fel saker, och ingen helt kan förstå hur tufft jag har det. De dagarna blir ensamma trots att så många varma människor finns, men tack och lov är de stunderna inte så många. För när de infinner sig VILL jag oftast inte öppna mig fullt ut. Av rädsla för att inte bli förstådd.
Det kan jag förstå! jag har själv också haft såna dagar (då när jag hade värsta ptsd:n och var deprimerad), och då ville jag bara isolera mej och använde bara nätet som kontakt utåt för det kändes liksom på nåt sätt ännu mer ensamt då när det var nåt som var så viktigt och jobbigt för en själv just då och ingen av dom goda vännerna förstod ens det minsta lilla hur man hade det. Kanske nån av dom hade gjort det, sett såhär i backspegeln, då just orkade jag inte ens ta den risken, orkade inte förklara och förklara och förklara mej. Fast sen när jag kom ut ur det hemska, då fanns dom där och var ett behövligt stöd.
…det är därför det finns härliga terapeuter förresten, för att vara just det där stödet som lyssnar också när man har det som jobbigast! det var det som gjorde att jag kom ur det hela, att jag hittade en bra terapeut. (finns massor av dåliga också som bara gör det värre, så därför skriver jag just med betoningen på bra) Där fick jag minsann häva ur mej utan att bli ifrågasatt annat än precis där just exakt det enda området där jag behövde bli ifrågasatt. I motsats till med många andra ickeprofessionella personer som inte egentligen orkade lyssna på mina klagovisor, utan mest kom med kommentarer som mera sårade än stöttade genom att sätta stopp på konversationen ”inte är det säkert så farligt” ”det finns folk som har det mycket värre” ”jamen ditt barn dog ju i varje fall inte” och ”ska du inte sluta snacka om det här snart?”.
Det där skrämmer mig så oerhört, att så många tror sig säga rätt sak när de häver ur sig såna saker. Dessutom till nån som redan är så skör…
Det är gott att det finns proffs som kan ta hand om de mest ensamma bitarna av människorna. Så sorgligt bara att det är ett så svårt steg för många att söka hjälp.
Jag håller med om att riktiga vänner är ovärderliga. Det behöver inte vara så många för man är rik om det så bara är ett fåtal. Tillsammans med riktiga vänner kan du visa hur liten, svag, rädd m m du är och ändå tycker dom lika mycket om dig. Kanske mer till och med eftersom du vågar ge detta förtroende. Jag har också förmånen att ha många bra vänner som funnits med i 40 – 50 år. Underbart att dom finns.
Underbart också att ha en fin relation med sina barn.
Så sant mor! Jag är glad över dina vänner, både gamla och nya. Och familjemedlemmar. 🙂