Igår välkomnades den första tranan till Hornborgarsjön, och nyhetsuppläsare liksom meteorologer talar om vårtecken med längtan i rösten. Visst förstår jag känslan av hopp som snödroppar, limegröna gardiner, tranor och ljusare morgnar kan ge, men ändå är det något som gör mig obekväm med jakten på vårtecken som alla förväntas delta i. Det handlar inte bara om att jag tycker att våren är en överskattad årstid när den beskrivs med en slags dyrkan. Som ett mirakel som ska få all sorg och smärta på flykt. Det handlar inte bara om det. Det handlar också om att vårteckenjakten, liksom annan strävan framåt, kan göra att vi missar nuet. Att vi missar att leva i det som är nu. Det enda liv vi har. Just nu. Jag menar inte att kravfyllt fånga dagen, utan att kravlöst vara i den.

Kanske vi kunde börja leta härtecken istället för vårtecken? Uppmuntra oss själva till att se ögonblicket som är just nu. Det kan både fördjupa glädjen och lindra sorgen. Det inte är för inte som Guds namn betyder ”jag är”.

Den här viljan framåt, den starka längtan efter ljus och hopp, gör sig alltför ofta påmind när vi försöker möta varandra i det som är tungt. Så svårt vi har att vara med i varandras sorg eller bekymmer utan att kliva in i framtiden med ord som att ”det blir bra ska du se” eller förslag och råd som aldrig efterfrågats. I väntan på doktorn igår formulerade jag de, ofta tänkta, tankarna i en dikt, och på kort tid blev det mitt mest läsa inlägg på Ekhemmanet. Jag tolkar det som att det är fler som har upplevt försök till tröst som blir svår att ta emot när den flyr från nuet. Den enda tid vi verkligen har. Här. Nu.

den goda trösten
är varm på rösten
och ger inga löften som saknar substans

Cecilia Ekhem

Mitt armband, Frälsarkransen, hjälper mig att vara här. Om jag minns att använda det också med öga och tanke kan det bli mig till hjälp i letandet av härtecken. Tecken i olika kulörer. Precis som pärlorna. Precis som stunderna i livet som är mitt. Just nu.