Jag säger ofta ja, och tycker att det gått lite för mycket inflation i att man borde lära sig att säga nej. Snarare borde vi lära oss att se vad vi behöver och fatta besluten utifrån det.
Men ibland blir det ett tveksamt ja, följt av grubblerier om det var rätt eller inte. Framför allt den gamla ovälkomna och inte särskilt konstruktiva frågan om vad andra kommer att tycka. Men när en förmodad halvsida lite i skymundan blir framsida och helsida och helsida så är det svårt att koppla bort den där frågan.
Då kan det hjälpa att låtsassamtala med en Tomas. Sjödin eller Tranströmer.
Idag blir det den äldre.
Jag har också funderat på det där med att säga ’nej’… och kommit fram till att det är en fråga för generationen före oss. Nu upplever jag istället att det är alltför få som säger ’ja’… Ett ja kan bli obekvämt och svårt att kontrollera, med ett nej behåller jag min kontroll. Jag vet vad jag har, men inte vad jag får…
Spännande tankar. Nya för mig, men så rätt de landar.