Lucka 24
Ekhemmanets julkalender – ett stillsamt rum i decemberbruset.

Sista luckan är inte enbart en dikt utan också en novell. Tack till er som har följt med den här julkalendern, som kom som en tanke förra advent och nu blev verklighet. Jag önskar dig en jul i hopp, glädje och samvaro på just det sätt du önskar.

/Cecilia

Fler texter av Cecilia Ekhem hittar du på Ekhemmanet,
och romanen Väntrum finns både på bibliotek och i bokhandel.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Julbad

En novell av Cecilia Ekhem

Han såg henne första gången på julafton. Klockan var omkring tre och det var varmt för årstiden. Stranden var så gott som tom och ingen hade passerat honom tidigare fastän han hade suttit där i timmar och läst sin bok. På filten låg en plastlåda med gröna oliver, rullar av torkad skinka och bitar av lagrad ost. Termosen var nästan tömd och han var varm. Men så var han klädd i både underställ och yllekofta. Hon däremot var i princip naken. Baddräkten var röd, som var det en tanke, och förmodligen specialbeställd. Så stora storlekar hade han inte sett ens på avdelningen för storvuxna kvinnor. Tjocksidan brukade de vanvördigt kalla den, han och kollegorna, trots att butiken hade ett exklusivt franskt namn på avdelningen med större damstorlekar. Men inte så stora som den hon tycktes dra. En mössa hade hon, också röd, men i övrigt inget annat än baddräkten. Hon plöjde fram genom vattnet, ett tiotal meter från vattenbrynet. Långsamt och metodiskt promenerade hon genom det hav som för några månader sedan var fullt av badande. En bit ifrån honom vände hon och gick tillbaka. Nu med armarna raka och handflatorna framför sig som om hon ville hålla någon borta. Ingen fanns där, och hon lämnade stranden ensam nästan en timme senare.

När han satt vid teven om kvällen kom han på sig med att tänka på henne. Var hon också en ensam turist som valde bort julfirande? Eller hörde hon hemma här och gick hem till en stor familj efter sitt kyliga julbad? Han ville veta.

Inte förrän en bit in i januari fick sitt svar. Efter att ha besökt stranden varannan eftermiddag, och hunnit läsa ut en handfull böcker, bytte han till förmiddag. Han plockade med sig ett stort paraply och tog frukosten i ryggsäcken. Regnet hotade, men han gick ändå. Det var en promenad på några kilometer och han kände sig starkare i kroppen nu än när han kom en vecka före jul. Han hade alltid varit mager och inte behövt tänka på dieter eller träning, men promenaderna hade gjort något med honom. Han kände sig friskare och hade stuns i stegen. Det var inte för motionens utan för vilans skull han hade rest hit. Tagit tjänstledigt och hyrt en vinterledig lägenhet mot stress och sömnlöshet för att slippa sjukskrivning och piller. Barnen, som brukade bo med honom varannan helg, var med sin mamma på heltid nu, men skulle komma ner på sportlovet. Till dess borde sömnen hinna rätta till sig ytterligare.

Den här gången var hon på plats före honom. Hon gick på samma vis genom vattnet. Fram och tillbaka. På en filt i sanden låg en röd badrock i en storlek som föreföll vara hennes. Han parkerade sig en bit ifrån och dukade upp sin frukost på en rödrutig kökshandduk ovanpå filten. När han slätade till handduken och la ut bröd, frukt och ost insåg han att han gjorde sig till. Hans före detta fru hade beskyllt honom för att sakna romantisk ådra. Ändå satt han här och dukade upp en filmfrukost för att imponera på en lika okänd som fet kvinna. Vad nu hennes storlek hade med saken att göra. Han gav sig själv bakläxa för den tanken, men erkände samtidigt för sig själv att han aldrig hade sett med respekt på en kvinna som hon. Så varifrån kom detta väldiga intresse? Tanken avbröts när bilden förändrades. Hon hade slutat med sin ovanliga träning och börjat gå mot stranden. Den röda baddräkten hängde lösare om hennes kropp. Hon fick syn på honom där han satt bara några meter från hennes egen filt och stannade upp. Det borde han ha tänkt på. Han höll andan. Hur skulle han bevisa för henne att han inte var en galning? Han måste säga något. Men på vilket språk? Och vad?

– Hola! Hello! ropade han och vinkade lite med handen som höll juiceflaskan. Som om den vore en olivkvist.
– Oj vad du tränar. Får man fresta med lite frukost?
Hon gjorde inga tecken på att förstå hans engelska utan skyndade sig till sin filt och svepte om sig badrocken. Sen började hon ta på sig badtofflorna och verkade göra sig beredd att gå.
– Please stay.
Orden gick inte att hejda, och hans vädjande tonfall fick henne att vända sig om.
– Vad vill du mig?
Hon svarade honom på svenska, med en sträv röst. Ouppsjungen.
– Jag ville bara byta några ord.
– Tack, det var snällt, sa hon och lät som att hon menade något helt annat. Men jag vill gå hem nu. Jag trivs bäst ensam.
– Det gör jag med. Och just därför tror jag att vi skulle ha något att tala om.

Han började plocka med sin frukost och först när hon skrattade till såg han på henne igen. Leendet värmde mer än yllekoftan. Han kunde inte hindra sig från att le tillbaka.