Idag skulle jag vara i min egen kyrka och servera kyrkfika tillsammans med kamraterna i min serveringsgrupp. Det är jag inte. Förstås. Rygglägesfeber. Jag ber en bön att det går bra för dem och gläds att åtminstone ha kunnat bidra med några snabba kladdkakor som jag och barnen rörde ihop häromdagen.
Istället har jag firat gudstjänst i Klara kyrka i Stockholm. Via iPhonen i sängen. En fin möjlighet och en fin gudstjänst som gav många tankar:
– Det hoppfulla bibelordet om trädet vars blad ska ge läkedom till alla sjuka.
– Leende och livfullt brokiga människor som varit trasiga men blivit helade.
– Jesusorden ”Var inte rädda!”
– Glädje över att jag får ingå, om än sjuk just nu, i en kyrka som också möter de mest utsatta.
– Tankar på flera av mina bloggläsare som gärna vill kunna tro och glädjen över mannen i tevegudstjänsten som berättar att det går. Varje dag bad han en kort bön morgon och kväll som handlade om att han ville välkomna Gud i sitt hjärta. Och plötsligt händer det.
Carl-Erik Sahlberg predikar sin sista söndag efter många betydelsefulla år i Klara kyrka (eller S:ta Clara, jag vet inte vad kyrkan egentligen heter). En inspirerande artikel om honom fanns i Dagen i veckan.
Den här allhelgonahelgen har jag lyssnat mycket på Alla helgons dag av favoriten Ingmar Johánsson. En låt från en 80-talsskiva som också innehöll en sång med texten ”Jag gick in i Klara kyrka för att få kontakt med Gud, mitt för altaret stod prästen i en medeltida skrud”. Om jag minns den nu osökbara texten rätt, så handlar låten om att Gud inte behöver sökas på särskilda platser. Så sant. På en sjuksäng med en smart telefon i handen är också en väg.
Alla helgons dag finns på Youtube i åttiotalsversionen, och på Spotify i en nyinspelning med delvis ny text. För att tiderna förändras.
Det är för väl om det finns en sebar gudstjänst på tv när man inte själv får delta. Clara kyrka är verkligen ett under tack för länken till Dagen. Hoppas de ska kunna hålla kvar den anda de har även när CarlErik slutar. Jag lärde känna Carl Erik 1990 hos goda vänner uppe i Ersmark och har sen dess träffat honom många ggr Han ville ju ha min man till diakon där nu när han slutar. En hedrande förfrågan men Stockholm är inte något för oss, min man fick nog när han bodde där innan vi träffades. Nu är det väl bara en vecka kvar till vi kan ses.Det ser ajg fram emot o hoppas du ska orka . Kram
Just det, det hade du berättat men jag glömt. Stort! Jag ser mycket fram emot att träffa dig. Tacksam över glädjeämnen under den där gruvsamma veckan.
Kram!
Det där med trasiga själar känner jag igen mig i. BIM minus 2 och minus. Jag orkar inte ens skriva inlägget, gör det väl på tisdag när är officiellt.
Kram och tack för dina böner!
Nejnejnejnej…. 🙁
Du har mejl. Och mina tankar just nu.
Kramar och tårar
Ledsen att du fick uppleva dagen från sängen. Men ändå, bra att möjligheten till upplevelser liksom lite på distans finns. Kramar!
Sängläget lönade sig: på kvällen orkade jag promenera sakta i tio minuter i den sköna kvällen och lyssna lite på Radiopsykologen 🙂 Sen blev jag varmare förstås, men skönt var det!
Tack för omtanken!
Kram!
Halkade in på bloggen om er resa i Kenya… En fantastisk resa…på alla sätt! Anna
Vad roligt Anna! Att det gick att halka dit också nu, fyra år efter att vi reste 🙂
Välkommen hit och tack för hälsningen!