Den senaste tiden har jag sett hur personer som står mig nära antingen privat eller i arbetet hängs ut i pressen. Namngivna personer dras i smutsen utan att någon har dömts skyldig. Reportrar uttalar sig om etik och moral men ingen etisk reflektion syns från dem som basunerar ut budskapen. Det är sorgligt för de drabbade och så tydligt att inte allt det som står i tidningarna är sant. Det finns versioner som aldrig kommer ut, men den som inte är insatt tar troligen massmedias beskrivning som en objektiv sanning.
Ibland, som nu, kan det skrivna ge enorma konsekvenser för de omskrivna. I andra fall handlar det om en felaktig beskrivning som inte drabbar någon personligen, men helt enkelt är fel. I det fallet har jag hakat upp mig på tidningen Mama. Innan det första numret av den tidningen kom ut blev jag intervjuad av Katerina Janouch för Mama. Det var en bra artikel som beskrev den smärtsamma längtan efter andra barnet. När tidningen kom ut blev jag trots det förvånad. Förvånad över det glassiga magasinet som jag hade uppfattat skulle bli en djupare och inte ytligare skrift än de föräldratidningar som redan fanns. Förvånad över att hela vår problematik beskrevs som ”sekundär infertilitet”.
Nu gör de samma sak igen. I ett nytt nummer av Mama intervjuas en annan sundsvallsbo som också har fått första barnet efter lång och IVF-kantad väntan. Ändå beskriver Mama ÅTERIGEN längtan efter andra barnet som sekundär infertilitet. Jag tycker det är fel. Sekundär infertilitet bör rimligen vara när man har kunnat få till första barnet på egen hand men att infertiliteten dyker upp när man försöker få syskon. Både jag och Lina, med respektive, hade ju en primär infertilitet att slåss mot. Då är det väl den primära som är kvar också när man försöker få syskon. Eller? Kanske en petitess och mitt sedvanliga ordsnokeri, men så ser jag på det. Och experten som Mama tillfrågat med. Hur tänker du?
Nu visade det ju sig att vi inte alls var infertila. Vi fick ju en pojke senare.
På 13 kilo!
Vad tråkigt när intentionen inte stämmer och man känner sig missförstådd. Jag har just sett barnalängtan och bara känner det du säger men varför inte adoptera istället för denna fysiska och psykiska press i all oändlighet. När du väl fått barnet då är det ju ditt.
Däremot känner jag ju igen längtan efter barn, vi kunde aldrig ställas inför valet att adoptera pgr av mitt handikapp och ålder så när vi till sist fick sonen så var det en sån gläjde efter så mkt sorg. Att vara förälder är nåd och förmån. Ha en bra dag kram Kristina
Vår process att landa i beslutet om adoption var lång. Så jag håller inte med om att jag säger ”varför inte adoptera istället” – för jag vet att man i den desperata längtan efter graviditet inte är hjälpt av att andra säger det. Däremot så vill jag gärna berätta om vår väg för att kanske, kanske nån annan ska vakna lite tidigare. Innan behandlingarna slitit ut dem helt, både ekonomiskt och känslomässigt.
Jag tyckte om att man i dagens program talade om adoption och behandlingar parallellt. Och på ett bra sätt.
Jag är SÅ glad att ni fick era barn, Kristina. Så mycket kamp som det arit och är i era liv…
Kram!
menade ju programmet Barn till varje pris men det är ju barnalängtan som lyfts fram och det är viktigt att det får en synlig plats, som mannen som var steril sa i slutet att det är så många som aldrig vågar erkänna sin sterilitet.Så många pratar om att skaffa barn som det vore en självklarhet och det är det ju inte. det är en gåva
oj vad lätt att man uttrycker sig för lite när man med få ord ska sätta ord på ngt och så blir det fel ändå. Jag håller med din kommentar till mitt inlägg, tack att du förtydligade det.
Tack för det tacket <3
Hej Cecilia!
Jag läste på Heddas blogg och av nån anledning klickade jag på ditt namn och kom till denna sidan på din blogg. Jag jobbar som formgivare på tidningen mama och jag tror inte att jag hade börjat när artikeln om dig publicerades, men jag har läst den många många gånger och undrat så över hur det gick för er.
Jag håller med dig. Jag sa till när den andra artikeln publicerades att detta är inte sekundär infertilitet. Det ändrades lite grann, det var ännu mer vinklat som det först. Jag kunde inte ställa upp som ett case igen, då jag tidigare var med i mama då vi hade en artikel som handlade om ivferna from hell. Då var tanken först att ha en historia om en som gjorde en ivf, blev gravid och fick barn och så skilde dom sig, självklart är det jobbigt, men vinkeln var ju helt fel. Så jag gick in med min familjs historia, med fem ivfer i bagaget utan resultat. Men vi har ett barn sen tidigare som kom till på ”normalt sätt ” så att säga, och sen tog det stopp, så därför tyckte jag också att artikeln om sekundär barnlöshet inte var rätt vinklad. Ibland blir det så där när artiklarna bestäms och skrivs. Många gånger ändrar vi massor och kommer med synpunkter, och ibland inte.
Det var i allafall så fantastiskt att hitta dig på en blogg så att jag kunde se hur det gått för er!/Många hälsningar Maria
Hej Maria!
Oj så roligt att läsa detta. Att du har undrat över oss 🙂 Tack för det och för att du skrev detta.
Intressant att läsa det du skriver om artiklarna. Texten om oss tyckte jag som sagt om, men när faktarutor och andra texter handlar om sekundär infertilitet blir det märkligt. (Men iaf inte läskigt märkligt som för dem jag tänker på i början av mitt inlägg.)
Tack igen för din fina hälsning!
/C
Ja, visst kan det blir fel i tidningen. Det måste gärna spetsas till lite extra för att det ska bli intressant tydligen. Har en gång varit med om att en artikel jag skrivit ”spetsades till” av andra, iof sig godkänt av mig, men känslan när detta publicerades och jag kände att jag inte kunde stå för texten var allt annat än behaglig. Jag gör aldrig om det.
Det måste vara jättehemskt att bli omskriven i media på ett felaktigt sätt.
Åh så frustrerande att det måste vara så spetstigt att bilden skevas till bara för att det ska sticka ut! 🙁
Ja, jag är glad att slippa vara med om sån där mediabevakning…