.

Ett till erkännande om naiva förhoppningar kommer här. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte söka Sundsvalls kommuns kulturstipendium i år eftersom det inte är nån idé. Men så fick jag ett infall sista dagen och skickade in ändå. I ett fåfängt hopp att det ska ha nån lokal betydelse med det skrivande som jag ägnar tid och pengar åt. Men naturligtvis fick jag det inte i år heller. Trots att min roman står på hyllan för Unga författare (!) på Sundsvalls stadsbibliotek så tror jag det var sista gången jag sökte nu. Jag är nog varken ung eller författare enligt juryn. Och vad värre är: litteratur är ingen kulturform som premieras. De senaste åren har stipendier delats ut för dans, konst, cirkus, film, opera, scenkonst, design, musik, skådespeleri. Inte ett enda litteraturstipendium. Jag letade i arkiven och hittar stipendiater fyra år tillbaka i tiden men inte en enda författare. Och än mer irriterande är det när somliga till och med har fått stipendium men verkat slarva bort både pengarna och eventuell talang.

Ja, jag är ilsk. Att jag har förnedrat mig till att söka ouppnåeliga stipendier kan jag inte skylla på någon annan, men att man på så många år inte ser litteratur som en kulturform värd att lyfta fram gör mig arg.

Jag får kanske skaffa mig en bultbräda precis som huvudpersonen i Erlend Loes sköna roman ”Naiv.Super.” Eller åtminstone leta fram de mejl jag fått från läsare som tackat mig för att jag skrivit för dem.
För att hitta meningen med skrivandet igen.