För ett år sen satt vi på ett flygplan. På väg på semester, men inte vilken semester som helst. En återresa till landet som gav oss vårt andra barn och tog plats i hela familjens hjärtan. Ett till hemma.

För två år sedan bloggade jag inte vilket innebär att det är mycket svårare att minnas vad som hände då.

För tre år sedan bodde vi i Nairobi och hade kalas för två adoptivpappor som fyller år det här datumet. Det datum som numera är flaggdag. En prinsessa är född i Sverige idag. Och hennes mamma besökte våra marker i Kenya en tid efter att vi kommit hem från vår långa vistelse där. Jag läser vidare i vår gamla blogg och hittar för morgondagens datum 2009 just de ord jag försökt formulera också denna vecka. Jag lyckades bättre att formulera mig kort då, så jag låter orden eka vidare från Nairobi och hit:

Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.