Det är en sån där dag. När sjukdomen gör mig ledsen, arg och brutalärlig. En dag när en slags ensamhet blir tydlig. Ensamheten som ett av vårens blogginlägg handlade om. Det ärliga inlägget är ett av de mest lästa de senaste dagarna. Fastän det är så gammalt så har många googlat sig dit. Orsaken är att filmen Underbara älskade gick på teve häromdagen. Jag såg den med två av mina underbara älskade, och när filmen nästan var slut kom en halvssovande tredje älskad och la sig på min mage när slutsången spelades. Fler än jag måste älska sången som avslutar Underbara älskade. Ensamhetens hav med Göran Fristorp.
Den sången har jag säkert lyssnat på tusen gånger under min sjukdomstid, och jag gör det än. Jag är inte ensam. Tacksamheten över familjen finns här hela tiden. Och just nu är jag glad att få vara ensam hemma några timmar. Och än mer glad att ensamheten är tillfällig. Ändå är den egna sjukdomen en ensam arena. Både sången och filmen berör så mycket av det jag tänker på just nu. Om att våga vara i det som är, och att orka vara ärlig och krånglig fastän världen föredrar det förenklade. Det svartvita.
Beundrar dig för att du vågar vara ärlig. Jag vågade inte det när jag var i en liknande situation, sjuk och upplevde mig bortglömd.
Att inte vara inte rädd att säga till om vad en behöver, är lättare sagt än gjort. Och egentligen, det är inte krångel, det är du som har det svårt och har rätt att berätta det och bli lyssnad på. <3
Det är svårt det här… när ärligheten innebär att jag berättar att andra människor inte lever upp till mina förväntningar. Skuldbeläggandet, denna ”synd” i människors ögon. Och det är ju så lätt hänt att fel personer tar åt sig…
*kramar om*
Tack <3
Jag tycker du gör rätt. Egentligen skuldbelägger du inte för du berättar din upplevelse och den är din egen, utan det är de som blir träffade som försvarar sig just för att de inte vill ta till sig det sanna i det du säger. Tack att du vågar vara så modig och då är vi flera som får känna igen oss idet, vi som inte vågar vara så modiga
Tack för att du bekräftar. Den här erfarenheten (som mkt av ärligheten gällde) om att de som är sjuka/drabbade/sörjande glöms bort (eller upplever sig bortglömda) efter hand verkar så många ha erfarit att jag inte kan hålla tyst. Jag behöver skriva något om det. Något som inte gäller bara mig utan hela fenomenet… Det ledsamma…
…och kanske kan det då bli så som man brukar säga, att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv? Bortsett från den svåra biten att dela sorg/ensamhet/sjukdom mm utan att någon tar illa upp (svårt, märker själv hur jag tar hänsyn till så många andra men inte mig själv) så får man förhoppningsvis hjälp att bära när man är ärlig med rätt personer. Hoppas du fortsätter våga!
Tack Mary! Ja, delad sorg blir faktiskt mindre. Att någon bara visar med en gest att ”jag ser att du har det tungt”. Men det är så många som inte lyfter blicken från sitt eget. Säkert inte jag heller alla gånger…