Årets sista dag.
Brakförkylning och besvärlig smärta i ett ben ovanpå all den andra skröpligheten. Både ryggen och benet berättar att jag skulle behöva en rask långpromenad (om dagen) men den odrägliga febern tycker inte alls om sånt. Dilemma. Än fler krämpor som för att toppa ett sjukt år med ännu fler påminnelser om att hälsan är outsägligt viktig. Min farmor brukade ofta prata om det under livets sista tid. Att bara vi har hälsan så…
Jag har känt mig så gammal det här året att jag mer än nånsin kan förstå de orden. Men jag vill komplettera farmors ord med minstingens ord om familjen. Att familjen är det bästa jag har. Utan dem, hur skulle livet och det här året ha tett sig då? Jag vågar nästan inte tänka på det. Men vågar och vill tacka. Tacksam över livskamraten och barnen som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givna. De är guldstråken jag som 18-åring inte vågade tro att jag skulle få. Men jag har dem, och kan trots sjukdom fira nyår med fantastiska människor.

Mellandagspresenten spelar för mig medan dottern städar och sonen och mannen handlar. Min iPhone sitter i en smart CD-spelare som mannen kom hem till mig med häromdagen. Imorse fick jag laptopen att vakna efter felsäkra lägen och rensningar. Snabbt betalade jag en viktig räkning: medlemsavgiften till författarförbundet. Viktiga kronor som får mig att förstå att jag inte bara leker författare. Jag är författare. Nästa insats på laptopen var att snabbt uppgradera till Spotify Premium, så nu kan mina favoritlåtar spelas trots att datorn sjunger på sista versen.

Julduken sjöng också på sista versen efter att ha dammats och vänts ett par gånger 🙂 Men ljusen brinner och hyacinterna blommar. Och med nässpraydoping så kan jag sticka näsan i dem och faktiskt känna det. Men just nu ligger jag, som vanligt, i soffan som skymtas bakom väldoften.