Om kvällarna läser vi Mio, min Mio för sjuåringen. Tidigare i sommar har han hört Astrid Lindgren själv läsa hela boken, och jag är glad att han vill höra den igen. Denna bok är en outforskad skatt. Suneböckerna som jag tidigare blivit ombedd att läsa är som toalettpapper jämfört med detta. Jag anar att jag låter kultursnobbig, men tar risken. Mio, min Mio är ett stort stycke lyrik. Som en filial till Höga visan.
När vi var på väg till Astrid Lindgrens Värld utbrast sonen ”Jag tycker så mycket om Astrid Lindgren!” Jag med! Så det var en lycka att orka avsluta ALV med ett besök i Astrids barndomshem Näs i Vimmerby. Jag gick där euforisk och feberrosig bland rosorna. Rörde vid träd och väggar och tänkte att här har hon också hållit sin hand. Här har hon lekt och format sin värld. Astrid.
Häromdagen såg sonen och jag Pippifilm tillsammans med en vän på besök. Pippi på de sju haven. Det gladde mig att filmen, som kom ut 1970, inte levde upp till min oro. Där fanns inga Blackfacesminkade vita som skulle föreställa kurrekurredutter. Ingen orgie i n-ordet.
I den allra första filmen från 1949 anar jag att det var annorlunda. Filmen hittar jag inte, men väl filmens titelspår som bekräftar det.
Pippi skrevs i en tid när kolonialismen var vardag, och när man gärna exotiserade andra kulturer. En tid som pågått länge, men som jag hoppas börjar gå över. Fast när Berns salonger nyligen brunmålade en vit kvinna istället för att anlita en svart statist så kändes det rätt hopplöst. Och när jag såg bilden från Pride där ett vitt par gick paraden mörkmålade i ansiktet och klädda i nakendräkter föreställande en svart och vit kvinna med gigantiska ”private parts”. Alltför nyligen i historien målade sig vita människor svarta som om de klädde ut sig till djur. Karikatyrer med gigantiska läppar och utan respekt. Vi måste bort från detta. Bort från associationer till en tid då vita ställde sig över svarta. Det som sker än idag. Oreflekterat och naivt också idag, men alltjämt förkastligt.
Hela familjen hade utbyte av den fina utställningen vid Astrids Näs, och lärde oss massor om vår Astrid. Hennes böcker har översatts till så många språk. Bland annat swahili, tigrinja och zulu. En här bilden inledde utställningen.
SVT:s Öppet arkiv bjuder på en familjekväll med Lennart Hyland som sändes när just Pippi på de sju haven skulle ha premiär. Inger Nilsson och Astrid Lindgren är med i samtalet, och Tommy och Annika är nog mest med som rekvisita. Det här programmet sändes när jag var ett litet frö i min mammas mage. Och Astrid kommer vara med mig i hela mitt liv.
Blir så glad varje gång du skriver om Mio Min mIo då den är min favorit. Måste nog läsa den snart igen. Det knns som det är en bok som inte fått så mycket uppmärksamhet som de övriga Astrid Lindgren böckerna. För trött för skriva mer
kramar
Jag tror mycket beror på att det inte finns någon svensk film. Det är nog de filmatiserade böckerna som mest slagit igenom.
Kanske Mio får bli din höstbok. <3
Älskar Astrid Lindgrens berättelser!
Tack för din hälsning du skörstarka, kämpande flicka!
Vill berätta att vi var på Gotland där filmerna spelades in.
Vi åkte förbi platsen.
Men jag var sjuk i mässlingen så jag tror jag missade mycket spännande.
Min lillebror kunde inte prata så bra.
Han kallae henne ”pippi tjump tjump”.
Jag tyckte bättre om Annika.
Hon var mer som jag.
I skolan grät jag när fröken läste att pippi skulle lämna Tommy och Annika.
Jag är glad att ni fick göra den här resan.
Jag förstår att det betyder mycket för er.
Och att du trots att du ännu inte återhämtat dig helt ändå orkade vara med.
Kramar från mig
Åh, var ni där under själva inspelningen? Jag hoppas få se Villa Villerkulla-huset och mer av Gotland snart nån gång.
Ja, det var en fin semestertur! Tack!
Ja det var precis när de hade påbörjat inspelningen.
Jag minns att det skulle regna på filmen men regndropparna syntes dåligt genom kameran så de fick spruta mjölk istället.
Om jag minns rätt.
Det gör du! Det fick vi lära oss på Astridmuséet, att mjölk funkar bra att använda som filmregn. Häftigt att du upplevt det!