I perioder vill sonen inte höra sagor före aftonbönen och godnattvisorna. Istället vill han sjunga. Just nu är det Den silvriga barnkammarboken som bjuder på repertoaren. Vi har varannandagssystem när det gäller läggning, och pappa och son hade betat av en massa sånger i förrgår så att jag drog vinstlotten igår och fick sjunga Fattig bonddräng.
Som bekant så är vi Astrid Lindgrentokiga i det här hushållet, och det är en fördel att familjebildningen drog ut på tiden eftersom det gör så att vi befinner oss i Katthult, på Junibacken och på Bråkmakargatan under många år av livet. Om jag inte blir ofrivilligt barnbarnslös ska jag frossa många år till.
Gudsbilden i Fattig bonddräng får mig nästan jämt att gråta. Enligt Wikipedia avviker sången ”starkt från den teologiska idévärlden i det lutherska enhetssamhället. Gud beskrivs ge drängen lön för möda och slit i drängtjänsten, utan att ta med i beräkningen hur drängens andliga liv har varit. Detta är snarast rakt motsatt Martin Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro” Jag håller inte med. Det jag hör och sjunger in i den sången är att Gud har sett bonddrängen. Verkligen sett hela honom med strävan och slit, och även tro fastän den inte beskrivs. Och att Guds nåd är större än alla föreställningar om vad man får eller inte får göra för att kunna välkomnas till himlen.
För övrigt så verkar Martin Luther inte ha haft något emot mat, dryck och glädjande sällskap. Jag återvänder ofta till en upplysande artikel om honom när människor envisas beskylla Luther för både det ena och det andra. Eller vad sägs om det här citatet: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, skall du göra det.”
Just nu hittar jag glädje i en liten temperatursänkning och i Fattig bonddräng. Det är svårt att hitta andra inspelningar än dem med Tommy Körberg. Han är förvisso en god sångare, men just den här sången har jag svårt att höra med just honom. Då passar Freddie Wadlings version från På spåret bättre. Och fusklappen, käppen och den krumma ryggen passar rätt bra med just den här sången om nåd och upprättelse.
Det var intressant läsning om Luther. Jag har också alltid tolkat sången lite som du (och inte alls som tolkningen i Wikipedia), som att det viktigaste är vad som finns i hjärtat, inte i vad man gör. I sången ser ju folk lite snett på bonddrängen som inte går i kyrkan, när han ju har slitit så mycket att han inte orkar upp på söndagen. Sången är lite anti-jantelagen tycker jag, man kan få belöning trots att man inte konformerar sig och gör det som ser bra ut på ytan.
Jag gillar också den sången jättemycket, den är så fin. Enligt sången så sliter ju drängen rätt hårt för att behaga sin husbonde och man kan ju tänka att han inte hade så mycket tid till religiösa saker (eller vad man ska kalla tex att gå i kyrkan), och jag kan inte tänka mig att Gud skulle straffa någon för att den tvingats göra något annat för sin överlevnads skull, eller för att det inte finns ork kvar till något annat än arbete och en liten liten del fritid. Jag tror också att det som finns i hjärtat är viktigast!
Åh, jag älskar den sången. Och jag älskar Freddie Wadlings version. Och jag minns hur förtvivlad jag var efter skolavslutningen i ettan när prästen hade sagt att om man inte är döpt kommer man inte till himlen. Det var jag och en till av alla barnen i skolan som inte var döpta. Då sa mamma att det spelar ingen roll om man är döpt, gud ser till ens handlingar och om man varit god och handlat gott mot andra spelar det ingen roll om man är döpt eller ej. Så tror jag och det ska jag föra vidare till Elsa. Det tänker jag också på när Elsas farfar, som är katolik, tjatar om dop. För honom handlar det ju verkligen om himmel eller helvete, men jag vägrar tro att det är så.
Kramar