Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.

Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.

Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.

Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!