För femton år sedan höll det på att ske, det som vi längtat så länge jag och min kärlek. Vårt barn var på väg. I min mage växte hon, vårt första längtansbarn. När hon föddes i januari blev vi familj och det var så självklart men ändå så obegripligt. Vi blev föräldrar. Det som länge verkat så ouppnåeligt hände till sist.

För fem år sedan väntade vi på telefonsamtalet som skulle berätta om vårt andra barn. Han som hade tre personer som längtade innerligt. Ja, fler än så förstås. Men tre var vi som i november blev hans familj på ett barnhemsgolv i Kenya. Återigen en självklarhet och ett mirakel att vi skulle höra ihop. Kärleken omedelbar, även om det tog ett tag innan hjärnan förstod det hjärtat fattade direkt. Detta är vårt barn. Och när hjärnan förstod så var det som att en pusselbit landade och fulländade familjepusslet. Nu var vår familj komplett.

Det är omtumlande att bli familj. Tårar och skratt. Trötthet och eufori. Känslor av lycka, av oro, av lättnad, av otillräcklighet. Av kärlek.

Just nu följer jag Miss Mary när hennes familjeknopp blir blomma. En gåva att få följa med på resan på de sätt som är möjliga med dagens teknik. Och en gåva att en ny familj blir till.