Så har Babel börjat för säsongen. För tredje året i rad ligger jag i soffan under en filt och tittar. Njuter, drömmer, sörjer. Babel i SVT är som bästa fredagsnöje för författare och läsare. Jag vill vara båda, men samtidigt som min favorit Jessika Gedin klev på som programledare så klev jag av det vanliga livet och in i feberdimman. Sedan jag insjuknade har livets godispåse: romanförfattandet fått slumra in i en dvala på obestämd tid. Det är en obeskrivlig sorg, känner jag nu när jag nämner det. På över två år har jag inte kunnat skriva på mina påbörjade romaner. Den redan färdiga har jag, för att få känslan av att något ändå händer, skickat till en lektör, men är glad att svaret dröjer eftersom fakturan gärna också får dröja.
Jag hann inte bli någon framgångsrik författare, och skulle kanske aldrig ha blivit, men att inte orka skriva är som att ha förlorat ett sinne. Just så.
Nu kommer tårar…
Nej, det går inte att skriva långa texter med en ständig feber och influensakropp. Jag vill förstås men kan inte se hur det ska vara möjligt att hålla trådarna i en roman och orka sätta den på pränt när ett längre mejl eller en så kort text som den här förvärrar mina symptom. Dikterna har blivit ett substitut, men känns som kalaspuffspoesi i jämförelse med det hantverk som jag vill syssla med. När flingpaketet (eller Facebook i det här fallet) är undanställt är texten glömd. Jag vill bygga karaktärer och berättelser som stannar kvar i andra ett helt liv.
I denna säsongens Babel kommer ett antal författare få sätta text till en ny melodi av Benny Andersson. En underbar idé! Jag vill också prova, och hoppas SVT lägger ut melodin längre fram så att tittarna får göra egna försök.
Näst efter romanförfattande drömmer jag om att skriva sångtexter som tonsätts och blir hörda eller sjungna av många. Flera av mina texter har blivit sagolikt vackert tonsatta, men alltför flyktigt – eller ännu inte alls – uppförda. En fantastisk glädje för stunden, men inget som stannar kvar och blir lyssnat på igen. Så jag skulle vilja ha en tonsättare som ägnar hela sitt liv åt musik och väljer just mig till att textsätta sin musik. Musik som blir sjungen och texter som når långt bortom den här gamla soffan. Det skulle ge en mening åt mitt okynnesrimmande som kommer sig av att min hjärna bara klarar kortare texter. Men oj så jag önskar att det ska komma andra tider, när jag åter kan umgås med mina romanfigurer utan att bli mer sjuk. Tills dess får jag tillåta mig att sörja att livets obarmhärtiga vändningar har skilt oss åt.
:(. Jag är lessen för det förlorade skrivandet. Förstår att det känns sorgset.
❤️ Tack!
Kram
❤️ Och till dig!
Hmmmmm….kalaspuffspoesi var ett roligt ord till fantastiska och innehållsrika dikter som ger mig mycket!!!!! Förstår att du saknar romanskrivandet men glöm inte bort alla långa inlägg du gör i din blogg. Det är ju småromaner du skapar varje dag (möjligen är det så att jag inte har någon koll på romanupplägget när jag jämför den med blogginläggen). Är glad att du fortsätter skriva och jag önskar att du snart snart snart får återgå till din längtansroman. Nu ska jag ta och önska din roman Väntrum till vårt bibliotek. KRAM
Nej, det är inte så många likheter mellan romanskrivandet och bloggandet. Om det ena är en pilgrimsvandring med komplicerad karta så är det andra en vimsig tur i garderoben. 😉
Men jag gläds stort åt att dikterna betyder något för dig, och åt att ert bibliotek ska få ett tips. Och åt att ha dig som vän!
Ja, det är en stor sorg. Jag hoppas med dig! (Längre än så här kan jag inte skriva idag…)
Ledsen att du också måste hantera en sån begränsning…
Mina tårar rinner för din skull, en sån sorg. Jag förstår att när drömmen inte blir som man vill så känns det man kan inte som en ersättning utan mer som ett substitut . Men jag tror du förringar dina dikter, de lever kvar i en längre än du tror. Kan man få glädjas över en sån dikt så kan det betyda att dagen blir förändrad mycket mer än vad du tror, den där igenkänningen att du precis fångat hur det är med dina rader.
Sen en praktisk arbetsterapeutfundering, skulle du orka diktera i ett talprogram sånt som jag har? Det är ett hjälpmedel som man kan få när man inte orkar skriva, heter voice express och jag har det i en bärbar dator som är fastsatt i ett sängbord på hjul och som jag drar över sängen då jag inte orkar lyfta en dator. Då dikterar man och den skriver. Man får läsa in en talprofil så den känner igen din röst. Omsluter dig med bön, har ju mycket tid på sjukhuset. Tack för sms idag. På onkologen går det inte skicka sms, är skyddat för strålning. Kramar
Tack för goda ord, tårar, bön och omtanke! <3
Jag vet inte om ett sånt hjälpmedel skulle kunna bidra. Dessvärre så tror jag inte det. Det är inte skrivandet i sig utan koncentrationen och tankearbetet som sliter så oerhört. Sjukdomens kognitiva effekter, som kanske inte märks så mycket utåt men känns så fort jag har försökt anstränga tanken mer än en kvart i taget.
Förstår att det är en stor sorg, men än finns det mycket tid kvar! Önskar så att ni bara fått glida fram på rosa moln genom livet, det förtjänar ni efter resan till er familj.
Vi kanske kan samarbeta framöver? Jag har en otroligt duktig kusin som spelar och sjunger. Hon kan tonsätta dina fina texter och jag och peter kan ta bilder och göra bildspel till <3.
Kryakramar!!
Tack! Ja, ibland hopar sig andra slags moln än de rosa.
Samarbete låter toppen! Det brukar ju bli mycket bra! <3
Tänker särskilt på dig dessa dagar.
Kram
Åh, en av dina dikter kommer jag att bära med mig genom livet.
”Den andra mamman”
För ett bra tag sedan frågade jag dig om att få använda den på mitt barns dop, nu närmar sig dopet och snart ska jag försöka läsa den på min älskade lilla sons dop.
Min dotter ber mig ofta om att läsa den redan nu – blir du skrattgråtig nu igen frågar hon mig,
Och ja det blir jag. Så ”skrattgråtig” så fylld av känslor.
Sorg och djupaste lycka. Den största tacksamheten.
Tack för orden!
Vilken underbar berättelse! Tack för att jag får läsa om ert samtal om min dikt! Gissa om jag blir skrattgråtig av att veta det. Berätta det för din dotter, och att jag är så otroligt glad för att ni fick varandra – och att ni nu har fått lillebror. Underbart! Jubelgrattis och skrattgråttack för att dikten får vara med på ännu ett dop! Lycka!