Det är söndag, och jag har varit i kyrkan. Det som förr hände nästan varje vecka sker nu väldigt sällan. Eftersom det finns med så många delar som alla kostar försämring: fysisk, social och emotionell aktivitet. Det triggar försämring i en kropp med evighetsinfluensa och oförmåga att bygga ny energi.
Men det triggar också kärlek, hopp och tro att vara i kyrkan. Och när ens barn sjunger solo väcks mycket annat. Tacksamhet över att ha fått bli förälder, och över att det finns musik i våra liv. Idag sjöng hon bl a en sång av Frances, som du kanske hörde i Allsång på Skansen i sommar. Låt oss bära varandra, och då och då släppa vårt eget till förmån för andra. Då och då, men inte jämt.
Berörs du också av sången och hur den gestaltas i videon? Jag berörs av många anledningar.
Så mysigt att du kunde komma iväg! Saknar verkligen det, att kunna vara med regelbundet som förr. Och även om jag har möjlighet att lyssna över telefon varje vecka och få del av tro, hopp och kärlek så vill jag så gärna vara på plats! Krama om och sjunga med!
Kan tänka mig att det lät fint med dotterns sång, hon har en underbar röst. Fin video också, helt ny för mig. Hjärtskärande men fin?
Kram?
Ja, det är fint att kunna vara med ibland. Jag hoppas du också ska få njuta den glädjen snart.
Ja, visst är videon stark! Och starkt är det att höra sitt barn sjunga.
Kram till dig