Jag kan bli inspirerad av människor som börjar dagen med en frisk grön smoothie, men när jag hör recepten tappar jag sugen. Mixa broccoli eller bananer och peta i allehanda mirakelpulver från märkliga växter. Inte sugen.
Men idag använde jag handmixern i en minut och fick en färgstark och frisk frukost. Frysta vinbär och turkisk yoghurt.
Väldigt gott, och sköna augustiminnen från när kroppen var mindre febrig, hade mindre ont och orkade mer. Augusti kommer åter. Det berättar bären och ger hopp. Jag fortsätter samla på hopp. Berättelser om människor som har tillfrisknat från den här sjukdomen. Det händer. Det kan hända mig. Om jag aldrig slutar bära hoppet, och bära både kroppen och själen så väl jag kan. Nyss gjorde jag det genom att ge mig en liter kvittente och en Plopp. Såna mellanmål läser man f ö aldrig om på de där ”supernatural megahealthy sugar is a drug-sidorna”.
Även här smakade det somar/höst idag, med aldeles speciell hallonsylt 😉 till pankakorna. Och mellanmålet bestod av semla.
Härligt! Du har fler hallon som väntar på att gro och plockas av dig sen. 🙂
Semla… En anledning så god som någon att börja äta vete igen!
Jag brukar inte va så jätteförtjust i semlor. Men har hittat dom som är riktigt smarriga. Tom slår mammas hemagjorda mandelmassa. (Å det är riktigt bra betyg frpn en som inte gillar manelmassa i vanliga fall)
hoppet som bärare, ja så länge vi orkar hoppas så finns hoppet som bär oss en stund till. Även om mycket säger tvårtom till våra sjuka kropppar så får vi nära våra själar så de orkar vidare. Sen tror jag samtalen Med Gud gör oss mer mottagliga för de helande krafterna som Gud kan verka i oss med.
Min arbetstranande ass sa igår att det syns att bönen ger krafter åt det som inte finns, det hade hon sett nu hos mig. ber för dig kramar
Ja, bönen är hoppets klädedräkt. Tack!
Och när hoppet sviktar, och det är allt för svårt att hoppas själv. Kan man få bli buren av andras hopp.
Och varje liten droppe får samlas och växa sig till svalkande hoppdryck i omtankens bägare.