Att vara förälder är så fantastiskt, så efterlängtat, så naturligt men bitvis också så utmanande. Och det svåraste är nog att relationen är så ojämlik. I förhållande till mina barn är det nämligen jag som förväntas vara vuxen. Jag!? Som är ett barn själv. Förvisso 43 år i biologisk ålder, 83 i fysisk – men inom mig är jag då och då samma treåring som jag en gång var.
Tänk att det här var jag. Tänk att nu är jag vuxen och har tagit mig igenom så många utmaningar i livet redan. En del är jag inte igenom och kommer förbli i. På gott (föräldraskapet) och ont (sjukdomen). Men fastän jag vuxit upp är jag inte alltid vuxen. Det innebär inte att jag är mogen, men att jag får försöka tygla min omognad. Idag lyckades jag t ex låta bli att säga ”Men kan du för bövelen vara snäll och tindra nu när du till och med har fått våfflor till frukost”. Däremot lyckades jag inte knipa ihop om orden ”Sluta prata så mycket. Klä på dig istället.” Det gjorde såklart den pratglade varken pratig eller glad, och fick mig att undra hur det blev så här. Tur att inte alla morgnar är så här, och tur att det kommer nya. Otur bara att jag fortfarande är tre år i stora delar av mitt inre. Jag tror jag tar en kopp kaffe och leker vuxen.
Igenkänning! Kram på dig
Kram tillbaka!
Jag väntar fortfarande på att känslan av att känna mig vuxen ska drabba mig.
Undrar om den nånsin kommer. 😉
Så känner jag också, men jag trodde alltid att det berodde på att jag fick bli vuxen så snabbt. Skönt (eller oroande? 🙂 ) att andra känner likadant! 🙂
Ibland måste man faktiskt få säga till sina barn att sluta prata/leka/rita/vad det nu är för något roligt och kreativt de gör och be dem göra det tråkiga. Man är inte dålig för det. Jag ser alltför ofta i skolan barn som aldrig behövt göra något tråkigt/alltid fått leka eller prata färdigt och de är inte roliga att tas med…..
Ja, nog säger jag till i både tid och otid (risken är nog snarare otid) men morgnar som börjar så och inte rätar ut sig skulle jag helst slippa.
Det skulle vi nog alla. Vissa dagar är liksom aviga. Då är det tur att det är en ny dag nästa dag.
Jag har börjat misstänka att jag aldrig kommer bli vuxen. 😉
🙂