Min kristna tro har funnits hos mig hela livet. Fastän jag varken är långtidsammad eller uppvuxen i en kyrklig familj så är det som om den skulle ha kommit med modersmjölken. Gud som haver vid sängkanten då och då räckte för att tron skulle kännas självklar långt innan jag konfirmerades. Och jag har växt upp med förvissningen om att jag var älskad av mina föräldrar. Också det en bild av tro.

Våra barn får växa upp med dop, aftonbön, bordsbön och många timmar i kyrkan. Icketroende säger ibland att barnen inte ska behöva ”indoktrineras” i föräldrarnas tro eftersom de måste få välja. Men jag undrar hur det ska vara möjligt att välja eller välja bort något som de aldrig har fått lära känna. Våra barn får lära känna den kristna tron, men de får också veta och i vardagen ständigt uppleva, att det är många som inte tror på Gud och många som tror men inte på Jesus. Nog bör det ge dem möjlighet att välja?

Jag har svårt att föreställa mig hur föräldraskap utan tro skulle ha sett ut. Nu har vi varje kväll, varannan mamma och varannan pappa, bett aftonbön efter sagan vid läggningen. Först i många år med storasyster och nu med lillebror. Varje kväll tackar vi Gud för att vi har fått våra barn. Med barnaöron som lyssnar och får somna i en vetskap om att vara önskad och älskad. Varje kväll. Jag tror att det, om bönen inte fanns, skulle ha varit svårt att få till en naturlighet i att prata om det. Varje dag.

Dop 1999 med bild ur pappersalbum. Dop 2009 med bild av Mikaela Lindholm

Barnens dop har varit fantastiska högtider, musikrika gudstjänster och stora fester i de församlingar vi har tillhört. Gamla Uppsala missionsförsamling och EFS-kyrkan i Sundsvall. De är döpta eftersom vi föräldrar tror på att något sker i dopet. Gud berör och välsignar, och barnet får senare i livet välja tron. Och kanske välja bort och välja igen. Båda barnet har tyckt mycket om en sång som vi sjungit och spelat ofta det senaste decenniet. Se hur Gudsvinden bär av Ingmar Johánson. När vår dotter var i sexårsåldern nynnade hon ofta på den, nu är lillebror i den åldern och sjunger med när Gudsvinden kommer på Spotifylistan. När det var tungt att vara mitt i en oberäknelig domstolsprocess i Kenya lyssnade jag på den sången och drömde om att komma hem och fira dop för vår nyfådde son. Det gjorde vi. Med denna sång. Och senare satte jag ihop ett bildspel till sången, med bilder från bland annat det dopet. Med Ingmars godkännande finns den nu på Youtube.

Kristen tro kan ha många ansikten, och förmodligen upplevas både luddig och sträng beroende på vem som betraktar. Men för mig själv är tron tydlig. Detta är min tro.
Jag tror på en Gud som skapat allt och bär genom allt.
Jag tror på Jesus och på att uppståndelsen betyder att livet en gång för alla har segrat över döden. Att mörkret alltid kommer övervinnas av ljus.
Jag tror på helig Ande som blåser genom mig och ger mig ledtrådar om vad som är rätt och fel, ont och gott.
Jag tror på att människans chanser aldrig tar slut. Att förlåtelsen och nåden finns. Att det aldrig är för sent, inte ens vid dödsbädden, att överlåta sig till Gud. Därför bekymrar jag mig inte för något helvete, men bekymrar mig över sånt som jag tror leder bort från Gud.
Jag tror på att Gud välsignar all kärlek och att människan är för komplex för att det ska gå att kategorisera vad som är synd och inte. Om homosexualitet skulle vara synd skulle också rödhårighet vara det.
Jag tror inte att allt har en mening, men tror på Guds hjälp att hitta meningen i det som sker.
Jag tycker mycket om rödvin och barndomens snapsvisor. (Vilket inte har med tron att göra, men med en mer komplett bild av mig.)
Jag tror att jag som kristen ska hålla mig ifrån sånt binder mig eller som leder bort från den som är min Gud. Sånt som healing, ayurveda och yogamantran.
Jag tror på att Gud skapar än idag, och kan hjälpa livet på traven med IVF och pacemaker, med donerade embryon och donerade njurar.
Jag svär fastän jag inte borde, läser Bibeln mer sällan än jag vill och ber lika gärna i skogen som i kyrkan.

Detta är min tro, och mycket mer än så. Men ungefär detta kommer jag att vilja förmedla till mitt senaste barn. Minns ni trettondagslyckan? Den handlar om detta: jag ska bli gudmor. Igen. Det blir mitt åttonde gudbarn. Lika välkommet som de tidigare, och redan älskat. En flicka. En liten sladdis som kommer med lycka och välsignelse fastän jag trodde att jag var både för gammal och för sjuk. Men så kom FC, en av de vänner som jag mött i bloggarvärlden, i längtanslandet. Så kom FC med denna fantastiska fråga och gåva på trettondagen. Och med en gudmorsförklaring idag som fick glädjetårar att trilla. Hennes lilla längtansbarn kommer också att bli mitt hjärtas barn. Mitt bönebarn. Och när jag berättade för familjen spred sig glädjen. Våra familjer kommer förenas i dopet. Gud skapar än. Och nu förväntar jag mig hjälp av både Gud, doktorn och egen vilja så att vi ska kunna vara med på dopet.