Så har vi fått uppleva en konfirmationshögtid i egenskap av föräldrar. Både jag och maken har varit konfirmandledare i yngre år, och liksom dopet är stort i våra liv och tro är förstås bekräftelsen av dopet också en högtid.

Dotterns dopljus fick brinna vid frukosten.

Långväga släktingar och några vänner var inbjudna. Inte för stort men ändå stort.

Nyss var denna flicka ett litet, oerhört efterlängtat, dopbarn i våra famnar. Nu stod hon där som konfirmand och välsignades ut i livet. I en av Sveriges största landsortskyrkor. Fullsatt till sista plats. Inför alla dessa sjöng vår dotter så rysvackert att jag ville resa mig upp och ropa. ”Hon är min!” Det gjorde jag inte. Trots att jag nog annars är rätt pinsam som förälder.

Andras händer hjälpte till att ordna med maten så jag kunde vila mycket under dagen. Ändå är jag förstås väldigt sliten idag. Men tacksam.