Just nu välkomnas Barack Obama efter att ha landat i Sverige och skuttat ur flygplanet. Här hos mig har han varit sedan länge. Som väggprydnad.
Obama i Sverigesoffan.
Kangan köpte vi i Kenya i samband med Obamas installation för snart fem år sedan, när vi själva nyss hade landat för att ta emot vår son och lillebror. Han som liksom många andra små pojkar kallades Obama av okända vuxna som ville ge en fin komplimang. Det var stort i Kenya att välkomna en amerikansk president med kenyanska rötter.
Obama i Kenyasoffan. Foto: Mikaela Lindholm.
Det borde inte vara, men är stort att en svart man är en av världens mäktigaste personer. Svart för att hans ena förälder var det, inte vit fastän hans andra förälder var det. Det säger en del om vår bild av svarta och därmed av Afrika. I väntan på nyhetssändningen från Arlanda sändes en reklamfilm som handlade om att genom Vi-skogen ”plantera ett träd i Afrika”. Flera gånger den senaste veckan har Ramlösas reklamröst berättat att de ”ger en liter vatten till Afrika” för varje liter sålt vatten. Reklamen får mig att inte vilja höra talas om Vi, att inte dricka en enda droppe Ramlösa.
Det är inte på något sätt positivt med reklam som handlar om att ”ge till Afrika”. Det befäster den totalt onyanserade bilden av Afrika som en på alla sätt behövande kontinent. Detta ensidiga synsätt tillhör inte den tid vi lever i, och ändå förmedlas den både i vardagssamtal, reklam, media och skolböcker. SOS Barnbyar eldade på den här brasan med en skrämmande reklamfilm i julas, och jag förutsätter att det inte är sista gången pengar samlas in med barnbilder som vi aldrig hade godkänt om det var vår eget land som skulle visas upp. Land ja. Den gigantiska kontinenten Afrika omtalas som om den vore en liten stad med enhetlig befolkning och likartade livsförhållanden. När vårt Nairobi nämns handlar det nästan uteslutande om slum och brottslighet, en sned förenkling av en huvudstad med tre miljoner människor och många framgångsrika entreprenörer.
Artikeln om den bild av Afrika som sprids i skolorna var föga förvånande men ändå upprörande. Vad är det som gör att vi inte bytt ut 1800-talsglasögonen mot en nyanserad, frisk och jämlik syn? Nyss talade en av SVT:s korrespondenter om att amerikaner inte kan skilja på Sverige och Schweiz. Tänk, jag tycker det är ett futtigt problem när jag tänker på att väldigt många missat att Afrika är en mångfacetterad kontinent och inte en liten by med fyra hyddor och en get.
En del av Nairobi.
En annan del av Nairobi.
Känner inte att jag har så mycket intelligent att säga om det här, men du har ju rätt! Tumme upp!
Tacktumme! 🙂
ja, suck, det har minsann inte gått framåt här i norden när det gäller bilden av afrika – känns ibland som när jag var liten, som om man fortfarande drar samma visor om alla stackars fattiga barn i Afrika. Vilket till råga på allt har fått våra egna ungar att leka att dom är fattiga afrikaner som bor i hyddor! men ni har ju själva varit i Sydafrika och sett bilderna? kommer ni inte ihåg att där var helt vanliga hus och folk klädde sig helt vanligt. sa jag. Jo, men vi leker att vi är fattiga! sa ungarna och lekte vidare… (eller så kanske dom bara gillar att gå omkring sprittis här hemma!)
Bilden om Afrika som ett enda land där alla bor i hyddor och är ena stackare som man behöver hjälpa verkar finnas i både barnprogram, i böcker, i förskolorna och i reklam, och inte ens jag tycks kunna ändra på den bilden när det gäller mina egna barn trots att vi minsann har läst böcker och pratat och berättat och sett på bilder. Speciellt hjälporganisationer visar åtminstone här som jag bor ofta upp bilder på svarta barn när dom samlar in pengar till nåt ändamål, vilket bara förstärker fördomar känner jag. Man får känna sig lite bättre till mods när man har samlat in pengar till dom stackars fattiga barnen i Afrika (vilket gör att jag försöker undvika att ta med ungarna till kyrkans loppis – det kommer alltid nån rastistisk kommentar av tanterna och farbröderna där, för dom jobbar ju gratis där på loppisen bara för att skicka pengarna till dom fattiga barnen i afrika så dom rörs lite extra mycket till tårar när vi kommer dit med våra livslevande välgörenhetsprojekt)
Ja, det är svårt att förmedla en nyanserad motbild när de gamla bilderna är inpräntade så gräsligt hårt. Jag har också flera gånger fått påminna vår junior om att inte alla är fattiga i Afrika när nån sån bild lyst fram. Det handlar ju om deras självbild också, så det känns extra viktigt att dessa våra barn är stolta över sina ursprungsländer och inte ärver en kolonialistisk blick.
I vår kyrka brukar inte den där blicken synas vid missionsinsamlingarna tack och lov, och eftersom vi är kända tror jag ingen skulle få för sig att tänka på vårt barn som ett välgörenhetsprojekt. Hemskt att den föreställningen finns på många håll.