Det kom en så fin kommentar från Moa. Det är alltid roligt när nya läsare börjar skriva hälsningar, eller gamla ger sig tillkänna. Det Moa berättar om Fru Skalman får mig att le, eftersom jag också känner mig besläktad med Skalman ibland. Vi läser mycket Bamse här hemma (enligt önskemål från en yngre familjemedlem 😉 själv tröttnar jag rätt fort på de där berättelserna) och jag kan känna igen mig i flera av Skalmans karaktärsdrag. Besserwisserdraget så väl som de plötsliga behoven av vila. Jag kan inte somna var som helst (även om jag under denna sjukdom faktiskt somnat mitt på dagen ibland), men nu när tillfrisknandet – förhoppningsvis – har börjat kommer tröttheten precis så plötsligt som om det var mat- och sovklockan som ringde. Men det känns snarare som en variant av biologisk klocka. Jag kan promenera tio steg och inte hinna tänka färdigt tanken ”Åh vad härligt att känna sig stark!” förrän väggen kommer och orken rinner ut omedelbart. Underlig känsla.

Igår kväll satt jag med på ett planeringsmöte i kyrkan, första gången jag provat sen i februari, och fastän tempen inte var särskilt hög så var jag helt slut i kropp och huvud efteråt. Som om hjärnan blev överhettad av att tänka en timme.

Matklockan har tyvärr inte varit ur funktion under sjukdomen, fastän motionsklockan har det i nästan ett halvår. Så jag skulle behöva ett gigantiskt skal att krypa in i när jag får världsliga bryderier och känner mig fetare och fulare än någonsin.

Långkalsonger och tunika som passar på oformliga kroppar. Bilden är tagen när jag hade varit sjuk i några dagar, och aldrig kunnat föreställa mig att jag fortfarande skulle vara sjuk drygt fem månader senare.