Mamman till Lotta på Bråkmakargatan bad sin dotter gå upp på sitt rum och stanna där tills hon blev snäll igen. En svår uppmaning, eftersom det var mammans mått på ”snällhet” som gällde. Jag får hitta på andra sätt för jag har inget eget rum att stanna i tills jag blir snäll, men drömmer ofta om en friggebod, en skrivarstuga som är min.
Idag var snällmedicinen denna:
– Mamma Mu-läsning i kökssoffan
– Sonens elgitarrkonsert på blockflöjt
– Snabblunch utomhus (två meter utanför ytterdörren där jag sitter/ligger än medan gossen leker)
– Kattgos utomhus
– Sittande publik på skidtävling med en kvillerskrattande tävlande och två i publiken, varav en fyrfota.
Biverkningar: trötthet, kalla händer, varmt hjärta.
Effektens längd: okänt.
Ja det var ju snälla saker du gjorde.
Både mot de dina och mot dig själv.
Tur man är vuxen och kan reflektera över abstrakta ord. Barn har nog svårare…
Kram till dig.
Ja, ibland talas det om att det vore så enkelt att vara barn, men jag tror inte det alltid stämmer.