Tänk om Horatius, som levde när Jesus föddes, och var son till en före detta slav, hade fått ett kopparmynt varje gång någon använde uttrycket Carpe diem. Om han inte redan varit död i tvåtusen år så skulle han ha drunknat i ett hav av mynt. Det står på väggar, skyltar, kuddar, kroppar, ljusstakar. Orden är hämtade från poetens rad ”Carpe diem quam minimum credula postero” som betyder ”fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Det är intressant att uttrycket historiskt har varit vanligt under tider av pest och krig. För idag tycker jag mig se att det används på ett betydligt mer lättjefullt sätt. Jag tror på andemeningen, att ta fatt i det goda som faller i min väg. Det jag värjer mig emot är bismaken. Det som smakar förträngning och rädsla att möta egen och andras smärta.
Det finns människor som har Carpe diem intatuerat i nacken. Jag undrar om det är för att de ska slippa se det själva men tvinga på andra den uppmaningen. Att fånga dagen. Njut av dagen! Gör det bara. Njut av livet. Oavsett vem du är och hur du har det.
Du. Ska. Fånga. Dagen.
Carpe diem på dig själv du.
Det finns många uttryck som går att ta till sig vissa dagar men som blir mentalt kräkmedel andra dagar. Som det kinesiska talesättet ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” eller det svenska uttrycket att det är inte hur du har det utan hur du tar det som är det viktiga…. De ger mig samma bismak som Carpe diem. Det finns lägen när det inte går att hindra sorgens fåglar från att bygga bo. När de måste få stanna och vila tills det är dags att flyga vidare. Det finns många situationer som inte blir lättare oavsett hur man ”tar” dem.
På de små vardagsbekymren fungerar kanske de här talesätten, men inte när det gäller livet. Och hörrni. Det gäller livet. För oss alla.
Den ordlösa musiken ger sånt som inga hurtfriska skyltar i världen kan ge.Vila. Eftertanke. Och i just den här gestaltningen av min favoritmusik ser jag sorgens fågel stanna och göra avtryck.
Buörk. Jag avskyr uttrycket Carpe Diem. Punkt. Själva andemeningen, att försöka se något fint, något endaste litet, och glädjas åt det, försöker jag göra. Men folk som måste uttrycka det med ett floskligt Carpe Diem kan jag inte med. Jag ska nog inte skriva mer än så, för jag har haft en misslyckad dag och känner frustrationen bubbla. Och den ordfloden kan du få slippa läsa 🙂
Ja, jag hör din frustration, och att du delar min. Så slitsamt det kan vara med såna dagar… Känn dig välkommen att bubbla över om du behöver det. Du har min mejladress!
Efter regn kommer solsken 🙂 Idag är jag snäll och glad igen. Idag kom ett fruktat papper med posten, som visade sig innebära mycket goda nyheter och i jämförelse är gårdagens motgångar bagateller. (Det blev bara för många sura bagateller just igår)
Tack ändå för ditt lyssnande öra!
Skönt att höra att solen kom!
Woaw vilket bra inlägg.
Det gör att man verkligen tänker efter.
Vad är livet för något.
Fånga dagen och det är liksom allt.
Jag tror mycket hellre på bön.
Att be för dagen.
Nu hinner ju inte vi det för vi har tidiga morgnar och barnen ska till skolan.
Men om vi hann så skulle det vara mycket bättre än att bara rycka på axlarna och säga carpe diem.
Jag har skrivit om din blogg idag på min blogg för jag har ju en bloggadventskalender och där är du med.
Kram
Åh vad fint du har skrivit på din blogg! Tack, Tolmia!
Jag håller med om att bön är något annat. ”Gud hjälp mig att förvalta den här dagen, att fånga glädjen där den dyker upp och att ta emot kraft där jag behöver den.” Kanske en bön på just det där caroediemtemat, men mer grundat i att livet är komplicerat och att det kan behövas hjälp för att fånga…
För trött för kommentera men delar dina tankar, ber om en vläsignad natt och morgondag för dig kram
Tack Kristina! Detsamma önskar jag dig!
Ja sådär kan jag känna ibland med. Det blir en sån stress när man känner att allt hänger på mig, bara jag är stark nog så bygger inte sorgfåglarna bo där, det är fel på mig att jag är ledsen och att andra inte är det, osv.
Och jag tänker på en liknande sak härom dagen, när jag blev väldigt irriterad på en arbetskamrat. Så fort jag blev irriterad tänkte jag: nej jag ska inte känna såhär för det är synd om honom, han beter sig så därför att han haft det jobbigt i sin uppväxt och jag har ju haft så fina kärleksfulla föräldrar så jag måste förlåta honom.
Och visst, det är bra att tänka så ibland för att det sätter lite perspektiv på varför folk beter sig på ett visst sätt, men sen kan man ju inte acceptera vad som helst heller. Man måste ju få bli arg på folk som säger elaka saker. Om jag ska gå runt och aldrig bli arg kanske jag vänder det inåt mig själv istället och blir stressad.
Ja, det är rätt mycket i självhjälpstrenden som handlar om att det är upp till en själv hur man mår oavsett vad man hamnar i. På ett sätt är det omöjligt och på ett annat är det väl sant. Åtminstone i en del lägen. För mig är det nog mer befriande de gånger jag orkar förstå varför den andre gör som den gör. Inte så att det är OK att bete sig illa, men att jag mår betydligt bättre av att förstå och lämna än att bli arg och älta. Men det är inte alltid det känns möjligt att välja…