För femton år sedan höll det på att ske, det som vi längtat så länge jag och min kärlek. Vårt barn var på väg. I min mage växte hon, vårt första längtansbarn. När hon föddes i januari blev vi familj och det var så självklart men ändå så obegripligt. Vi blev föräldrar. Det som länge verkat så ouppnåeligt hände till sist.
För fem år sedan väntade vi på telefonsamtalet som skulle berätta om vårt andra barn. Han som hade tre personer som längtade innerligt. Ja, fler än så förstås. Men tre var vi som i november blev hans familj på ett barnhemsgolv i Kenya. Återigen en självklarhet och ett mirakel att vi skulle höra ihop. Kärleken omedelbar, även om det tog ett tag innan hjärnan förstod det hjärtat fattade direkt. Detta är vårt barn. Och när hjärnan förstod så var det som att en pusselbit landade och fulländade familjepusslet. Nu var vår familj komplett.
Det är omtumlande att bli familj. Tårar och skratt. Trötthet och eufori. Känslor av lycka, av oro, av lättnad, av otillräcklighet. Av kärlek.
Just nu följer jag Miss Mary när hennes familjeknopp blir blomma. En gåva att få följa med på resan på de sätt som är möjliga med dagens teknik. Och en gåva att en ny familj blir till.
Jag undrar ibland vem du är. Du som läser här en gång eller många utan att lämna avtryck som kommentar eller mejl. Jag undrar vad du tänker och vem du är.
Det händer då och då att personer hittar den här bloggen i sin yrkesroll, genom googling eller länkning. Både Aftonbladet och Expressen har ringt, och jag har fåfängt trott att nån upptäckt min roman. Väntrum. Den som genererat fantastiska läsarbrev men har svårt att bli upptäckt i bruset. Bli hittad av en stor skara läsare. Men när kvällstidningsjournalisterna hängde i luren några gånger för ett par år sen och sa sina ärenden, fick jag skämmas över att tro att jag är nåt på författarhimlen, för det som de har velat veta har varit något litet och fånigt som de googlat fram i bloggen och inte haft med Väntrum att göra.
Igår ringde Karlavagnen i P4 och ville ha med mig som ett av de förinbokade samtalen i gårdagens program. Radio är inte min arena. Jag är bekväm med att tala inför människor, men inte i radio. Och inte nu när jag har varit sjuk och borta från stora sammanhang så länge. Men jag sa ja. För ämnet är det viktiga, det mest angelägna. Längtan efter barnen, smärtan, glädjen, tacksamheten. Inte heller public service är en arena att göra reklam för den roman jag skrivit i ämnet. ”Nämn den gärna men säg inte namnet”. Jag tror jag nämnde den. Vet inte riktigt vad jag sa mer än att hålla i fjärilarna i magen och berätta om det angelägna: kärleken till barnen, samtalen om det svåra i livet och längtan som födde en djup tacksamhet.
Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.
Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.
Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉
När vi åker bil om sommaren hela familjen kommer gamla skivor fram. En av dem vi nu har dammat av är Nu sjunger näktergalen med ljuvliga texter av Barbro Lindgren och dito tonsättning av favoriten Georg Riedel som så skickligt tonsatt de flesta av Astrid Lindgrens sånger. Dessutom en fenomenal jazzmusiker. Så klart han är en favorit.
Det är nog avsett som barnmusik, eller kanske familjemusik, men vi lyssnade oerhört mycket på Nu sjunger näktergalen medan vi längtade barn, min käre man och jag. Texter att drömma med och musik att vila i. Som den fantastiska lilla visan Lilla hand.
Lilla hand, mjuka kind
som en tveksam morgonvind
darrar ögonlocket till ibland
Lilla hand, mörka natt
som en väl bevarad skatt
glimmar ögat till ibland
Text: Barbro Lindgren
Musik: Georg Riedel
Ur ”Nu sjunger näktergalen”
Det är Valborgsmässoafton och många eldar brinner. Feber, musikeufori, vänskapsglädje, familjelycka och tomtebloss av minnen. Som längtansförälder har man ofta många sorger i bagaget, men också många stunder att fira i sitt hjärta. Både vid assisterad graviditet och adoption är det många datum att minnas och människor att tacka för hjälpen i att bli förälder. Valborg är en sån minnesdag för oss. En årsdag för när min livmoder, tack vare medicinsk hjälp, blev ett modersliv. Nu är det barnet så stor att hon kan hjälpa sin mamma att storhandla och bära tunga kassar. Och hennes bror, som vi mötte första gången flera år efter att hans liv grydde, är vår tack vare andra människors uppoffring och hjälp. Han är älskad med samma självklara kärlek. Som om vi också skulle ha varit tillsammans från den första celldelningen.
Pannkaka med samma ingredienser som hemlagad, färdiglagad hjälp till trötta föräldrar.
Nu äter han mellanmålspannkaka och jag vilar darrig och svag efter handlingen. Pannkakan har en fabrik hjälpt oss att laga. Soffan jag ligger i dammsögs igår av en god vän som hörde min frustation över att varken ha en fungerande kropp eller en fungerande dammsugare. Så kom hon till min hjälp. Städade bort år av damm och gav värdefulla samtal om livets lärdomar. Det kan vara svårt både att få och att ta emot hjälp med det man inte själv klarar av, men när hjälpen är mottagen kan livet ibland bli så mycket bättre. Mer sol än pannkaka.
Sarah Dawn Finers ”Till dig” har jag lyssnat till så ofta. En sång som på ett unikt och träffande sätt beskriver hur det är att längta efter det barn som ännu inte finns. Att sörja någon som ännu inte är sedd.
Sarah Dawn Finer – Till digLåten Till dig för första gången live, här med ett akustiskt smakprov på en kommande stor produktion.
Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann
Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet
Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet
Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still
Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går
Vi blev familj. Jag förundras över det varje dag. Så nära är den där tiden av smärtsam längtan, den som Sarah sjunger om. Just under huden finns den tiden, och gör tacksamheten över det jag har än mer skimrande, och ibland nästan overklig. Dem som vi längtade efter, saknade med sån styrka, de finns här nu. Jag önskar så att de som idag längtar så det gör ont ska våga tro att en annan tid ska komma.
En annan dag.
Det egna skrivandet hjälper mig att minnas. Dikterna och min romanfigur Bea hjälper till att hålla längtan vid liv.
Längtan som förde mig hit.
Bea i Liselotte Svelanders och Peter Nykvists gestaltning. Romanen Väntrum (Cecilia Ekhem)
Idag har vårt kök fyllts av liv och glädje i form av en längtansflicka och hennes mor. EVL som jag lärde känna när hennes barnalängtan var som tuffast. Äntligen fick jag möta frukten av den längtan. Åh, vilken frukt! En vitamininjektion! God som ananaspajen de hade med sig. De hade också med sig en hoppets elefant till mig.
En jadegrön skönhet som passade så bra med den större elefant som jag häromdagen vecklade ut ur en kenyansk tidning från 2009. Det är som att den lilla gör sig redo, väntar på att bli stark som den stora för att kunna trumpeta. En fantastisk gåva. Särskilt som den har personlig betydelse för givaren. Som har givit mig så mycket mer, t ex det starka och vackra omslaget på min roman.
Vitamininjektionen var tydlig i en sexårig kropp här hemma. Det vanliga sprudlande jaget blommade med en liten kompis att underhålla. Teaterföreställningar och Michael Jacksonhattar, och en inbjudan till åttamånaderskompisen att sova över, eller komma tillbaka imorgon. 🙂
Nu vilar jag igen, inför ännu en stillsam fredagkväll. Nu med en extra elefant i familjen. Och kanske lite Michael J-låtar till middagen som vanligt.
I hallen står tre par Converse. Ägarna, vår dotter och hennes vänner, sover efter en sen och varm filmkväll tillsammans. Tre vänner som känt varandra mer än halva livet och som sprider glädje omkring sig när de är tillsammans. Tre flickor ska ju inte kunna fungera ihop sägs det, och jag undrar varför. Är det inte ännu ett uttryck som förminskar kvinnan. En påstådd sanning lika verklighetsförankrad som den att man blir gravid av att slappna av. Så är det inte. De flesta blir med barn som önskad eller oönskad följd av sex. För allt fler av oss är det annat som behövs för att det ska bli barn. Laboratorium eller domstolar. Föga romantiskt, men frukterna desamma. De efterlängtade och högt älskade barnen.
Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd kommit med en rapport där man tar ställning till assisterad befruktning. Av någon anledning, förmodligen nyhetsvärdet, så är det främst frågan om surrogatmödraskap som har lyfts i debatten. Diskussionerna pågår i kommentarsfälten till artiklar om detta, med lika mycket låsta positioner och påhopp som vanligt. Och grova förenklingar. Icke barnalängtande slår fast att barn inte är nån rättighet och att alla borde adoptera, barnlösa ser frågan genom sin längtan ofta utan det globala perspektivet. Jag är överens med SMER. Surrogatmödraskap är en svår fråga, men kan i vissa fall vara etiskt möjligt. Men när barn blir till i fattiga länder för att fylla rika människors längtan efter barn har det passerat min etiska gräns. Jag tänker på fjortonåringarna på övervåningen och anar att det finns kvinnor i världen som ser sina unga döttrar bli gravida, med alla risker det innebär, enbart för att de behöver pengarna. Därför uppskattar jag SMER:s formulering.
Samtliga i rådet anser att kommersiellt surrogatmoderskap inte är en etiskt godtagbar metod.
Kommersiella former av surrogatmoderskap riskerar att leda till exploatering av kvinnor och en kommersialisering av fortplantnings- processen och barnets tillblivelse. Det kan ifrågasättas om surrogatmödrar i kommersiell verksamhet handlar autonomt om de är i en ekonomiskt trängd situation.
Det finns kvinnor som på grund av fattigdom är beredda att låna ut sin kropp så att rika barnlösa ska kunna få barn. För mig är det inte en fråga som handlar om barnalängtan, utan om ekonomiska fördelningar och mänskliga rättigheter som skiljer sig åt beroende på var i världen du bor. Fattigdomens lösning kan inte vara att kvinnors kroppar på olika sätt används med syfte att tillfredsställa andras behov. Så länge det sker behövs Internationella kvinnodagen, och biståndsprojekt som stärker kvinnors och flickors ställning. Idag ger jag en SMS-gåva till Föräldralösa Barn, Adoptionscentrums insamlingsstiftelse. I arbetet med adoption har Adoptionscentrum fått unik kunskap och rika nätverk som har gjort att man de senaste decennierna har arbetat med att förbättra tillvaron för barnhemsbarn, givit stöd för att stimulera till inhemsk adoption och påverkat myndigheter och beslutsfattare om att barn på institutioner far illa. Tänk om alla de som kallar adoption för välgörenhet istället kunde ge en summa till det arbetet. Adoption är inte välgörenhet. Inget barn ska behöva växa upp och höra att föräldrarna var fina människor som räddade barnet från barnhemmet. Barn ska komma till föräldrar som längtar och älskar, och har kunnat släppa tanken på graviditet och blodsband. Då är adoption välgörande.
Barnhem där barnen mår gott, och väntar på det godaste. En egen familj. Att få bli någons efterlängtade och egna barn.
En person kommenterade en artikel om surrogatmödraskap så här:
”Det finns ingen anledning till surrogatmödrar eller provrörsbarn. Världen är full av barn som behöver föräldrar. Det borde underlättas för folk att få adoptera. Varje familj borde ha åtminstone ett adoptivbarn”
Den personen menar alltså att vår dotter inte borde ha blivit till eftersom ägg och spermie fick hjälp att mötas. Den personen tror alltså att alla föräldralösa barn i världen kan adopteras. Den personen tycker alltså att det är bra för barn att hamna hos vilka föräldrar som helst, som hos rasister eller svårt sjuka.
Grova förenklingar och många gillande tummar på kommentaren. Vi människor gillar förenklingar. Men tillvaron är långtifrån enkel.
Ibland ser jag skymten av den person som med en replik gav mig byggmaterial till en av bikaraktärerna i Väntrum, min första roman. Repliken sades när vi hälsade på varandra för många år sedan. Redan då, när jag var mitt i den starka längtan efter vårt andra barn, hade den här personen för länge sedan nått den ålder när man hellre brukar tala om barnbarn än barn. Ändå kom repliken som om barnalängtan fortfarande fanns där, lika stark. ”Vi har aldrig fått några barn.” Den repliken gav frö till den här scenen. Beas möte med en sörjande granne.
– Hon fick göra sina resor och jag fick ha kvar allt från mitt föräldrahem. Det var så vi delade upp det och det gick så bra. Men det var ju jag som skulle gå först.
Bilderna på väggarna var gamla och det var svårt att avgöra om det fanns någon son eller dotter i familjen som också var på väg.
Han kanske såg hennes blick, eller kände tanken.
– Vi har aldrig fått några barn.
Har aldrig fått. Han sa det som om sorgen över det låg lika nära i tiden som hennes egen. Som om han nyss hade slutat hoppas. Om hennes sorg skulle leva så länge. Bo kvar hos henne hela livet, som ett barn som aldrig blir vuxet.
– Har du ätit något idag?
Han skakade på huvudet och hon gick ut i köket. Hittade kallpotatis och några sillburkar som hon ställde fram på bordet tillsammans med bröd och smör. Äkta smör upplagt i en burk med glaslock. Hon gissade att det var rätt val. Lättmargarinet hade nyss utgånget datum. Kanske var det hennes.
Han vaknade till av maten. Slutade gråta och kunde tala mer. Berättade om Margit och om resorna.
– Det var nog det att hon aldrig blev mor som gjorde att hon längtade bort. Lantlivet var inget för henne. Hon tyckte inte ens om kokkaffe.
Också i min andra roman, den outgivna fortsättningen på Väntrum, finns en äldre man med som en biroll. Flera av testläsarna har uttryckt en längtan att lära känna dessa bifigurer bättre, och den äldre man jag skrev om i novellen Julreträtt har också blivit särskilt omtyckt. Kanske borde jag skriva en romansvit om en vänlig äldre man när jag väl börjar skriva igen. När jag letade länken till Julreträtt/Kärlek i juletid så hittade jag förresten en finsk sida där den och jag står omnämnda. Ännu en gång önskar jag att jag hade lärt mig finska alla de där barndomssomrarna i Tornedalen.
Just nu får skrivandet stanna vid rygglägesskrivna bloggtexter och korta dikter. Små rader som summerar stora tankar.
Men Väntrum fortsätter att själv hitta ut till sina läsare, steg för steg fastän författaren är sjuk. Om du är sugen på att läsa den kan jag rekommendera internetbokhandeln Bokextra som lägger på en föredömligt låg summa för egen vinning. Eller så kan du fråga på bokhandeln i din stad och kanske sätta ett informationsblad i händerna på dem.
När jag fick syn på två överblivna böcker från den första upplagan av Väntrum bestämde jag mig för att skänka bort dem. Men först när min författarsida på Facebook, Ekhemmanet, har nått 200 följare. Det kanske kan verka snålt att inte bara ge bort dem direkt, men rent krasst är det nödvändigt att försöka tänka lite strategiskt som förlagslös författare. Min bok kan bara bli upptäckt i bokhandelsskogen om någon hittar kartan där den finns utmärkt. Den här bloggen är en sån karta och Ekhemmanetsidan en annan. Och varje person som gillar eller kommenterar mina dikter eller inlägg hjälper till att göra kartan synlig för andra.
Med tanke på de fantastiska vitsord jag har fått om Väntrum så låtsas jag inte ens vara blygsam. Den boken har gjort skillnad för många som längtar, givit nya världar till dem som inte gör det och (till och med) underhållit en och annan som uppskattar en god bok. Så gilla på och sprid vidare om du vill skynda på böckernas resa från detta hem till ett annat.
