Ett par nätter i stugan vid havet gör gott. Vi ser förvisso havet från vårt köksfönster, just där Ljungan och Bottenviken möter varandra – i en blandning av sött och salt. Men här är det nära, så att också den som är trött kan ta de få stegen till vattenbrynet och titta på horisonten. Jag har inte gått de stegen ännu. Men ikväll är det lyskväll och kusten ska fyllas av hoppfulla ljus. Då ska vi tända och beskåda.

Gravljus passar bra också under lyskvällar, de kan få lysa minnet för min pappa som också älskade det här stället. Och för min ”syster” och vän i Zimbabwe, nu död sedan flera år i den sjukdom som skördar så många offer i södra Afrika. Tsvakai skulle ha fyllt år just idag. I natt sov jag i gäststugan i det rum där hon tillbringade sin första natt i Sverige 1990. När jag väckte henne frågade hon mig på shona om det regnade. Kärt minne.

Just nu vilar jag ensam här några timmar. Compact resting. Det känns som koncentrerad vila när ögonen ser havet, kroppen värms inte bara av feber, utan också av höstsol och te. Det är ljuvligt svalt i luften och jag har halvlegat med fleecekofta, ylletofflor och solhatt och läst en bok som jag hittade i en bokhylla häromdagen.

Filten över benen är jämngammal med mig, och bokens omslag ger fel signaler precis som jag. En fantastisk text och berättelse gömmer sig bakom ett lite för romantiskt omslag. En sjuk och matt person finns bakom alltför runda och rosiga kinder. Havsluften tar inte bort det där blytunga feberluddet, men jag hoppas så att den koncentrerade vilan ska ge piggare dagar framöver. Det finns sånt som jag för allt i världen inte vill missa…