Det finns (som trogna läsare redan vet) något i mig som gör uppror så fort jag läser en uppmaning i stil med att ”skicka vidare till fem vänner innan dagen är slut” eller ”Dela det här om du är emot rasism”. Den sistnämnda uppmaningen sprids via Facebook just nu.
En fin liten berättelse om en kvinna som klagar på att hon får sitta vid en svart man på flyget, efter en del bestyr hittar flygvärdinnan en plats i första klass-kabinen. Platsen erbjuds till den svarte mannen och alla i planet applåderar.
Som sagt, en rar berättelse. Men cyniker och googlingsbenägen som jag är hittar jag flera exempel på att historien är gammal och sannolikt inte sann. Eller kanske lika sann som mejlen som lovar att jag ska bli lycklig om jag skickar vidare de gulliga små änglarna eller vad det nu är till halva min adressbok. Kanske kan det tyckas betydelselöst om det är sant eller inte om man sprider ett viktigt budskap. Men jag är rädd att det inte gör någon som helst skillnad annat än att det skräpar ner cybervärlden – som är mångas arbetsmiljö.
Det skulle förmodligen göra större skillnad om alla som delat den här berättelsen på Facebook istället skulle resa sig eller protestera varje gång någon kollega eller kompis säger något nedsättande om människor med annat ursprung, eller annan sexuell läggning än majoriteten. Och att någon säger sånt sker tyvärr mycket mer ofta än såna här flygplansincidenter.
Man uttrycker det så bra på Hoax (för övrigt en guldgruva för cyniker), så jag delar med mig av det här:
It is difficult to see how simply sharing will do anything to help. The act of sharing such posts often leaves people with the largely misguided belief that they have actually done something to remedy the specified problem. Unfortunately, racism is still deeply entrenched in many people and societies. Often, racism is exhibited in much more subtle – but equally destructive – forms than the blatant example outlined in the story above. Of course, effectively combating racism in all its insidious forms requires a lot more than sharing a story on Facebook.
Men vad fick jag för namn där då? Knasigt blev det i alla fall, så blir det när man inte har koll på fingrarna och tangenterna 🙂
Men nu blev det ju knasigt ändå…..Hela mitt inlägg försvann….
Ja ja jag skrev att jag delar din allergi och att jag hatar kjedjebrev av alla de sorter och att hatar är, trots att det är ett så starkt ord, det enda sätt att beskriva mina känslor när något dylikt ploppar upp på skärmar och ve och fasa i brevlådan.
Kramar
Den första kommentaren hamnade i filtret eftersom namnet inte var bekant 🙂
Och som du märker har jag också starka aversioner mot sånt…. som ploppar upp alldeles för ofta….
Tack för att du inte skickar vidare – är så trött på allt konstigt som flimrar förbi – många gånger dåligt översatta… och till vilken nytta?…om inte bara för att skapa oönskad trafik som tynger ner systemen så annat som är viktigt får svårt att ta sig fram.
Just så….
Jag skickar inte vidare något för jag ser ingen vits med det, inte ens tårdryande cancer grejer på fb. jag tror på att visa deltagande på ett personligt sätt, det betyder ngt. Ha en bra kväll kram
Det tror jag med! Kramar!