Som längtansfamilj har man så oerhört många dagar att fira. Igår mindes jag graviditetstestet i maj 1998 som förebådade dotterns ankomst. Två blå streck som på nån sekund blåste ischassmärtor all världens väg.

Idag är det tre år sedan vi satt på flygplanet på väg mot gossebarnet som väntade på oss i Kenya. Och som vi hade väntat på så länge utan att förstå att det var han som saknades. Famnen var så länge inställd på ett litet, litet barn – men öppnades då för en 2½-åring. Som fortfarande som femåring utan problem ryms i famnen. För ett drygt år sen bloggade jag förresten också om att öppna upp famnen.

Lillebrors stora idol är Michael Jackson (efter att vi introcucerade honom för MJ för att slippa värsta Saadefebern), och för sina egna tre Euro köpte han en guldhatt som Michael har i nån speciellt uppskattad video. Storasyster hade Carola som favorit från tidig ålder. Innan hon fyllt 2 gav hon ofta vid nattning uppmaningen ”Sunga Carola”. Då var det den här sången vi skulle sjunga. Apropå famn.

Strax innan storasyster fyllde fyra fick hon en liknande klänning som den som Carola har här, och en överraskningsutflykt: Carolas Jul i Betlehem-konsert. När jag berättade vad det var vi skulle göra sa hon: ”-Va? Ska vi se på riktiga Carola?”

Det passar bra med julmusik just nu. Dels passade jag på att använda ett gammalt filmjölkspaket för att experimentera fram ett snabbt bikarbonatsbröd med pepparkakskryddor. (Det doftar ljuvligt juligt i köket nu.) Dels är det dags att börja fundera på hur jag ska försöka göra böckerna attraktiva när de ska säljas på en julmarknad i bygden om en månad. Så jag tar och fortsätter med julstämningen och försöker ägna skrivardagen åt lite marknadsföringstänk.