När jag blev sjuk såg det ut så här i vår trädgård.
Nu ser det ut så här:
Jag älskar doften av syrén mer än någon annan doft, och jag älskar årstider, men oj vad de avslöjar att tiden går. Och här ligger jag. Still. Och tar första pris i självömkan. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk, och har inte blivit bättre på tålamod trots de prövningar livet bjudit på. Därför delar jag ut dagens ros, eller än hellre syrén, till alla kroniskt sjuka som uthärdar sin sjukdom med gott mod. Ni är hjältar!
Vet du vad Cecilia, jag tycker det är BRA att du berättar hur tröstlöst det känns, för annars är det ju nästan omöjligt att få något stöd och uppmuntran. Och det behöver man verkligen i en så jobbig situation.
Tänk så länge du har varit sjuk nu. Jag hoppas innerligt att det vänder – redan imorgon.
Minns de 4 månader då jag kände mig sjuk och blev sjukare för varje dag. Känner mig idag lite ledsen över att jag inte klagade mer, för då kanske någon annan hade begripit hur illa det var ställt och jag hade fått hjälp tidigare. Och framförallt kanske lite mänskligt stöd.
Tack för att du säger det Hedda! Egentligen är min grundsyn att man ska tala också om det som är tungt i livet. Men ändå så känns det inte riktigt rumsrent utan som att människor ska tycka att man bara klagar. Vi åkte på en del smällar under tiden i Kenya, när andra hade åsikter om att vi inte bara skrev om det glada och positiva.
Positivtänkarna tycker nog inte att man ska skriva om att det finns sånt som är jobbigt. Men även om vi var såna skulle varken din avklarade och min misstänkta sjukdom gå att tänka bort. Lika lite som krångel i domstolar går över med positivt tänkande.