När vi hade besök igår blev det anledning att tala om en del av det som hänt de senaste tjugo åren. Vi tittade i fotoboken som beskriver den tid då vi blev fyra i familjen.
Då gick Ambros och hämtade ett fotoalbum och ett pussel som han också ville visa.
När barnbeskedet kommit, hösten 2008, fick vi den härliga uppgiften att fota oss i de kläder vi skulle ha när vi först mötte vår pojke. Albumet och ett litet pussel skickades till Kenya och landade ett par veckor innan vi kom.
Det kom ett mejl med bilder på vår lille när han hade tagit emot paketen. Vi ville förstås åka till honom direkt, men fick vänta en dryg månad efter barnbesked.
Den 7 november 2008 satte vi oss på planet till Nairobi där vi skulle bo 4-6 månader (det blev sen 8 innan den juridiska processen var klar) som Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Tre dagar senare möttes vi för första gången, den 10 november, när lillebror på dagen var 2 år och 4 månader.
Vi blev ledda in på avdelningen för de större barnen och genast kom en massa barn fram och ropade ”mummy”, ”daddy”. Men inte vår pojke. Han stod vid fönstret och tittade ut. Och väntade på oss.
Det var nog lite svårt att förstå att vi var där, så en sköterska hämtade albumet och pekade på oss och bilderna och sa, ”Look. They are here now. Your big sister, your mummy, your daddy!”
En plasttraktor vi fått från vänner på avskedskalaset på Arlanda, och pappans tittut-lek, var det som bröt isen. Och sen dess har vattnet flödat. Kärleken.
Kärleken fanns där. Omedelbart. Först som den kärlek jag känner för, till exempel, mina syskonbarn eller gudbarn. Barn som jag älskar och som står mig mycket nära, men inte är mina egna. Men efter några veckor gick det in i hela systemet. Detta är mitt barn. Älskad och efterlängtad. Och detta är vår familj. Just som den skulle se ut.
Under den första tiden av längtan trodde jag att familjebildningen och resultatet av den skulle se helt annorlunda ut än den idag gör. Men det var så här det skulle vara. Och det är en lika stor glädje att tänka på det idag som för 3,5 år sedan.
Det är en kärlek som även jag får ta del av. Stort och värdefullt på alla sätt ända sedan jag fick möta denne lille älskling en dag i januari 2009. Han blev förmodligen det sista bladet i min härliga fyrklöver av barnbarn.
Åh, vilket fint inlägg!!!
Tack för att ni är så öppna med denna viktiga händelse i era liv! 🙂
Jag tänker så småningom också sätta ihop en fotobok över vår vistelse i Landet (som ju var mycket kortare än er). Både barn och vuxna tittar ju gärna på bilder!
Så fint! Tack för att du delar med dig!
Och så kom de där igen, de berömda tårarna som strömmar av alla möjliga orsaker. Denna gång av glädje, tacksamhet och lycka för er skull, för som du skriver det var så här det skulle vara för er. En perfekt fyrklöver för just er familj. Tror en del av mina glädjetårar kommer av att delar av fyrklövern förgyllt min vardag och stulit en bit av mitt hjärta alldeles extra mycket under det senaste halvåret.
Kramar <3
Vilket härligt inlägg! Man blir alldeles varm i hjärtat av att läsa dina fina ord och se bilderna!
Hi Cecilia!
Thank you for visiting my blog! I love to meet other Kenyan adopting parents and learn their stories! I am looking forward to reading about your time in Kenya. PS – No, that was not me playing the violin. Ha! I wish! 😉
http://www.thompsontreehouse.blogspot.com
Så fint!
Åh jag ryser när jag läser om er väg att bli familj!
Jag vet att vår lille plutt sover två väggar bort! Igår gick vår fosterperiod ut, så nu väntar vi på att processen ska dra igång!
Krya på dej kram från ett kyligt Nairobi
Åh vad fint! 🙂 Roligt att läsa er berättelse om gotcha day! Han är så söt! 🙂
Åh blir alldeles tårögd… Vilket fint inlägg och en sån fantastisk bild!! (<– till storasyster)
Kram! Tack för att du delar med dig!
Åh så vackert! Jag blir alldeles varm inuti av att läsa…. Tack för att du delar med dig!
Tack! Thanks! Asante!
Det är gott att få beröra, och jag vill tro att makens och mitt beslut att vara öppna (mer öppna än vi då var vana vid) med tankar och känslor kring adoptionsresan på något sätt, och på somliga ställen, kan väcka frön till tolerans, insikter och kanske hopp….
Jag blev så beröd av att läsa detta.
Vilket underbart sätt att bli förälder!
ÅÅ vad vi drömde och längtade och gick kurser och förberedde oss på att få göra en sådan resa.
Men Gud hade andra planer för oss.
Vår yngsta var jämngammal med A när han kom till oss.
Storebror två år äldre.
Två mycket efterlängtade barn de också.
Kram och krya på dig. <3