Vi har just sett ett fantastiskt fint program om vår hemort. SVT:s Det hände här med Anders Lundin besökte Njurunda i somras. I programmet kallades allt Njurunda efter den gamla sockenbenämningen. Just ikväll kunde jag stå ut med det, fastän vårt större centrum som syntes mest i programmet heter Kvissleby. Vår postadress.
De tidigare programmen har jag inte sett, men vill göra det. För här berättas stora historier om vanliga människor. Vi blev bedrövade över vad den starka yrkesfiskaren fick stå ut med från omgivningen på tidigt 1900-tal, av den enda anledningen att hon var kvinna och klarade att ta hand om både fisket och barnen efter makens död. Vi blev tårögda över en berörande kärlekshistoria, nedtecknad 1946 av en fiskare som seglade tvärs över Bottenviken till sin älskade i sin lilla båt. Berättelsen letades fram i en hög med dagböcker som låg bevarade i en byrålåda. Just dessa dagar har jag (som sagt) letat fram egna högar av dagböcker. Inte fullt så gamla. Men minnen som jag glömt fastän de är mina. Tänk så många berättelser vi själv och våra hemorter bär på. Det hände här.
Såg också programmet igår och tyckte väldigt mycket om det. Vilka historier det finns i det enkla. Relaterade fiskar-Annas historia väldigt mycket till Lövestams bok ”Tillbaka till henne” (som jag läste ut i går). Kvinnor skulle finnas men inte höras och synas.
Dagboksberättelsen fick mig återigen att fundera på varför jag själv tog beslutet, för många år sedan nu, att radera mitt förfluta så till den milda grad så jag slängde, nej faktiskt brände, alla mina dagböcker. Ångrar det otroligt idag. Men men, gjort är gjort och minnena har jag men inte den direkta länken och förmånen att kunna läsa 8 åringens eller 16 åringens ord. Det hade varit magiskt idag.
Kram
Ja, den sorgen förstår jag! Det är så känsligt med de där orden som kommer ocensurerade. Mina dagböcker har nog också varit i farozonen, men oj så glad jag är att de finns kvar. Igår höll jag mannen vaken till långt efter midnatt, med fnissig högläsning från när vi träffades. 🙂