Jag undrar ibland vem du är. Du som läser här en gång eller många utan att lämna avtryck som kommentar eller mejl. Jag undrar vad du tänker och vem du är.
Det händer då och då att personer hittar den här bloggen i sin yrkesroll, genom googling eller länkning. Både Aftonbladet och Expressen har ringt, och jag har fåfängt trott att nån upptäckt min roman. Väntrum. Den som genererat fantastiska läsarbrev men har svårt att bli upptäckt i bruset. Bli hittad av en stor skara läsare. Men när kvällstidningsjournalisterna hängde i luren några gånger för ett par år sen och sa sina ärenden, fick jag skämmas över att tro att jag är nåt på författarhimlen, för det som de har velat veta har varit något litet och fånigt som de googlat fram i bloggen och inte haft med Väntrum att göra.
Igår ringde Karlavagnen i P4 och ville ha med mig som ett av de förinbokade samtalen i gårdagens program. Radio är inte min arena. Jag är bekväm med att tala inför människor, men inte i radio. Och inte nu när jag har varit sjuk och borta från stora sammanhang så länge. Men jag sa ja. För ämnet är det viktiga, det mest angelägna. Längtan efter barnen, smärtan, glädjen, tacksamheten. Inte heller public service är en arena att göra reklam för den roman jag skrivit i ämnet. ”Nämn den gärna men säg inte namnet”. Jag tror jag nämnde den. Vet inte riktigt vad jag sa mer än att hålla i fjärilarna i magen och berätta om det angelägna: kärleken till barnen, samtalen om det svåra i livet och längtan som födde en djup tacksamhet.
Åh, jag är ju en av alla de som läser (jag läser varje inlägg) men kommenterar sällan. Ofta har jag kommentarer i tankarna, men läser mest från mobilen och då tar latheten över =( Ska försöka bättra mig lite, kommentarer är ju alltid kul att få =)
Iaf, jag är glad att du fann ork (och mod?) att ställa upp, jag tyckte att det du sa var klokt, precis som vanligt, och jag har ju tagit fasta på det där, det är barn jag vill ha! Hur det kommer till oss har ingen betydelse. Och det är så skönt att höra den här ”sidan” också, som kontrast till ”ge aldrig upp, gör så många behandlingar du har råd med”-sidan. Det är så klart olika för alla personer, och man måste känna vad som är rätt för en själv. Men jag känner inte att jag har gett upp, att jag har valt fel som inte ens gör alla mina gratis-IVF och satsar på adoption i stället. För mig, oss, är det rätt!! Och jag är så glad och tacksam över att vi kommer att få möjligheten att få barn genom adoption. Hade den dörren varit stängd hade jag kanske fortsatt med IVFerna många år till..
Så, slut på babblandet. Tack!! Kram
Tack för babblandet! 🙂 Härligt! Och gott att du tyckte det var OK, trots att jag är rädd att det var jag som babblade igår. 😉
Jag är glad att du läser och gör avtryck då och då. Jag har läst ikapp din blogg som jag hade tappat ett tag. Kommentar kommer!
Sköt om dig!
=) Jag hoppas det var ok att jag länkade till dig på min blogg, annars får du hojta!
Kram
Inte bara OK. Glädjande! 🙂
Jag lyssnade! Det var fint och tänkvärt. Modigt av dig, Cecilia, att delta.
Tack Hedda! <3
Lyssnade inte, men tyckerändå att du var modig och att du gjorde rätt som var med. Utifrån hur jag känner dig sa du säkert något klokt och genomtänkt också.
🙂 Låt oss hoppas det! 😉