Det regnar och jag ska ta tag i konststycket att försöka skriva några rader om min roman Väntrum. Det är inte lätt, så hjälp mig gärna du som har läst den. Vad handlar boken om egentligen?

Jag lyssnar på en skön sång jag hörde live på min födelsedag. Du har förmodligen hört den förr i annan tappning, men detta är originalet.

André de Lang sjöng den själv på stödkonserten för Afrikas horn som min vän och favoritsångerska Helén arrangerade just på min födelsedag. Jag bloggade om det då, och här kommer låten igen.

Jag läser att också på Afrikas horn kommer regnen, vilket förstås är en glädje – men sannolikt också problematiskt med risk för översvämning när jorden är hård och inte kan ta emot det saknade vattnet. Nu hittade jag en artikel från Unicef, där man talar om just det och om risken för att vattenburna sjukdomar sprids. Jag läser om hur svälten drabbar också i vårt Kenya, och ser en vacker bild på en ful verklighet. Att det finns omständigheter som gör att det är vanligt att en tvåårig pojke väger 8 kilo. Det är oundviligt att tänka på att vi för tre år sedan gjorde oss redo för resan till vår tvåårige pojke. Som vägde 13 kilo och hade fått både näring och kärlek redan innan vi möttes. Det räcker inte att leva på kärlek. Och inte heller utan.

Det behövs fortfarande hjälp till Afrikas horn, och många seriösa organisationer som kan vara verktyg för den hjälpen. Svenska kyrkan. Unicef. Rädda barnen. Det är några av dem.

• Myggnät (och därmed malariaskydd) till tio barn kostar mindre än en biobiljett.
• En påse lyxruccola motsvarar mat för en person i flyktingläger på Afrikas horn i en dryg vecka.
• En familj på sju personer skulle ha mat i nästan två veckor för pengen som jag beställt en salamikorv för (visserligen ett sätt att stödja en idrottsförening, men jag är mer intresserad av salami än av idrott, så jämförelsen kändes ändå relevant)

Nu går jag nästan aldrig på bio, men kanske skulle det vara lättare att äta sunt och klimatsmart om jag satte såna lappar på det allt onödigt jag pular i mig. Och som vanligt fastnade jag i annat skrivande än planerat. Samma gamla visa. Så nu lyssnar jag på Same ol´story igen och försöker ta tag i skriva-fixa-röja-packa-greja.

Och på fönsterbrädan där det igår stod en kristallvas med kärleksört finns nu nåt annat. En skola i att känna in och göra plats för sin önskan.