Varje dag föds nya liv. Varje dag slutar hjärtan att slå. Varje dag.
Igår kväll, innan den här dagen föddes tittade jag länge på mina sovande barn. Fjortonåringen i sin säng, efter ett par timmar i soffan med mig. Tätt intill varandra. Lillebror, i min säng som vanligt när pappan är bortrest och hans plats är ledig. När jag stod och såg på storasyster tänkte jag på den dag, när det var hon som var i sjuårsåldern, när vi var tvungna att berätta för henne att ett hjärta hade slutat att slå. Att hennes klasskamrat hade dött. Igår gruvade jag mig för att vakna till en ny dag och ge hennes lillebror ett liknande besked. Att hans kompis på skolan dog igår. Det är för obegripligt. För svårt. Det svåraste. När barn dör.
Vi känner inte familjen, men känner så med dem att det gör ont. När sorg drabbar är det skönt att få ge medkänsla som är handfast och konkret. Just nu får det konkreta vara att tända ljus för det lilla hjärtat som slocknat och och att be för familjen. Och så det konkreta att lotsa de egna barnen genom livets skuggsidor. Det smärtar att båda våra barn som så pass små ska ha behövt uppleva att förlora en kamrat. Vi vill skydda våra barn än mer än oss själva från allt som gör ont, men det är dömt att misslyckas. Istället får vi försöka hålla dem vid handen och leda dem igenom.
Vi tog på oss våra armband idag, både jag och lilleman. Frälsarkransen. Hans lilla krans av livets pärlor fick bli en länk till samtal om mörker och hopp. Nattens pärla, den svarta, glittrar extra starkt idag. En dag när skolans beundransvärda personal får bära både barnens och sin egen sorg. Så som de gjort tidigare. Men nu ska de också bära att detta är den nästan hundraåriga skolans sista termin. På skolgården står ett litet träd som planterades till minne av vår flickas klasskompis. Nästa läsår kommer inga skolbarn leka i dess närhet. Och ännu ett barn kommer aldrig leka här mer…
Så ofattbart och ledsamt. Hjärtat värker och tårarna rinner hos både mig vår son. ”Men mamma, det är skönt att vi ändå har skrattet kvar trots att det är som en värkande klump i halsen”, sa sonen <3
Man önskar att det gick att skydda sina små mot sorgen, men som sagt; det är en del av livet.
Ja, eftersom det inte går att skydda mot sorgen så är nog det näst bästa att möta den tillsammans. Att tala och kramas
<3
Livets början och slut är svårt att ta in. Det hjälper att tro på ett liv efter detta.
Ja, verkligen. Och det gör de svåra samtalen med barnen en smula lättare att hantera får jag för mig.
Hemska saker ändå… Fy ändå, sånt där får bara inte hända. En del av livet, men verkligen ingen rolig del.
Ja, ofrånkomligt men obegripligt…
Så sorgligt så sorgligt.
Och sista stycket skriver du så att det blir bara övermäktigt sorgligt.
Men det är ju så, man får ta vid handen och försöka leda igenom, ett steg i taget. Lätt att säga, svårt att göra dock.
Jag tänker på er. Det måste ändå vara tryggt att ha tron som ni har, framförallt i stunder som den ni går igenom nu.
Tack! Ja, det är tryggt. Tron gör inte ”varfören” färre – men hjälper till att ge stillhet mitt i stormens öga.
Ingen lätt uppgift du blir tvugen att göra nu. Man önskar ju att barn ska få leva och bli vuxna och kanske gamla. Men när barn dör så är det ju alldeles särskilt svårt. Och svårt att förklara.
Jag tror du klarar det för du verkar vara en så mjuk och fin person som känner dina barn så väl. Men sorgen finns ju där.
Kram
Tack, gulledej! Trots att det är svårt är jag glad att jag fick berätta det själv och välja tempo och sätt.
Så svårt.
När vi var tvungna att ge dödsbesked till vår dotter innan hon var i 5- årsåldern så började hon spontant att be för dom, att dom skulle ha det bra i himlen. och det höll hon på med i flera år. Jag tror det hjälpte henne att hantera sorgen.
Ber att ni ska få de rätta orden och att den sörjade familjen ska få kraft att orka och få mänskigt stöd. Kramar och böner
Tack. Vi har talat mycket, och skolan gör återigen ett fantastiskt jobb. Gott med många böner för familjen och dem som finns omkring dem.
Så fint att din dotter hittade bönen som ett sätt att ta sig igenom sorgen.
Nej men vad hemskt. Så oerhört sorgligt. Jag har vänner med ett dödssjukt barn som bara ett mirakel kan hjälpa och varje kväll i kvällsbönen då barnen och jag ber för henne tänker jag att det måste vara en börda för föräldrarna att klara av. Ändå måste de. Det går inte att förstå.
Åh… när livet drabbar en med det svåraste finns inget val. Det är bara att följa med, och som sagt obegripligt att människor orkar.
En bön för dina vänner, och en bön om mirakel fastän det är så svårt att våga tro ibland. ”Jag tror, hjälp min otro” är en förtvivlad föräldrabön att ta hjälp av från Bibeln…
Men fy så förfärligt… Nog för att döden är en del av livet, men jag hade önskat att barn skulle förskonas från att uppleva den.
Kram till er alla!
Ja, det är nog så svårt att förstå att gamla människor dör…
Kram tillbaka!
Å så tungt. Jag har inte ens vågat tänka tankat att nån gång behöva ha ett sånt samtal med mitt barn. Barn ska finnas och leva. Långa liv.
Kram
Ja, så är det. Insikten om det har givit en liten kropp många tankar och känslor den här veckan. Och stor trötthet.