Gårdagen innehöll så mycket. Fastän jag nästan bara vilar så händer både stort och smått. Igår oväntat mycket stort.
Febern och tröttheten som med råge fyllt hundra dagar visar inga som helst tecken på att vilja försvinna. Sonen oväntat intervjuad och på bild i tidningen. Dottern städade rummet med fart och gott humör. En vän kom till hörnsoffan och förgyllde min dag (och vårt glesa kylskåp). Barnen hade det bra på förskoleutflykt och hos en vän. Mannen hemkommen från sin tjänsteresa och bilen från sin. En med glädje och godis och en med en saftig faktura.
Blombudet ringde på med en helt oväntad bukett från en varm person som jag känner flyktigt, och redan tidigare tyckt om. Blommor som symbol för en omsorg som överraskade, gladde och uppmuntrade, och som ledde till ett värdefullt telefonsamtal.
Det väntade beslutet är fattat och meddelades barnen, och jag avbokade igår en lång drömresa som familjen skulle ha gjort i sommar. Det känns tungt, men nödvändigt. Skriv helst inget om att vi kan göra resan när jag blir frisk. Jag vet att det är menat att trösta och sagt med omsorg av alla de vänliga människor som säger just det, men för mig är det ingen tröst, för än vet vi varken vilken sjukdom jag har eller om jag faktiskt blir frisk. Vad jag tänker om tröst har jag skrivit om tidigare. Ett ”åh…” är egentligen det enda som behövs. En utandning av medkänsla. Ett andetag utan ord. Som en välsignelse.
I samband med den där ledsamma avbokningen så kom ett mejl från en gammal vän som jag träffar mycket sällan. En vän som jag förknippar med Göran Fristorps musik sedan jag som rätt nybliven körkortsägare körde till henne och lyssnade på Fristorps Sommarsång medan sommaren lyste upp min väg. Igår skickade hon mig, lika oväntat som blombuketten, en inspelning. En tonsättning av en av mina dikter. Skön sång, vilsam melodi och fantastiskt gitarrspel. Vilken gåva! Just när jag längtade så efter en egen Fristorp.
Idag sov jag till halv nio. Nästan personligt rekord. Inte konstigt med tanke på det batteri av försöksantibiotika jag häver i mig. Och inte underligt efter en sån dag som gårdagen. Då alla känslorna kom på en och samma gång.
En stor kram till dig Cecilia.
Tack Ekke!
Jättekram från mig också. Så tungt det måste vara att inte bara vara sjuk, utan också att få avboka en så efterlängtad resa. Jag tänker på dig varje dag och hoppas så att du snart blir frisk.
Tack Hedda! Att bli omtänkt betyder mycket. Omtanke i praktik.
Åh, hoppas hoppas hoppas på att du blir frisk, och det snart!
Vad jobbigt, är det ingen läkare som kan hitta vad det beror på?
Tack! Nej, ingen definitiv diagnos…. Men en gissning som jag naivt fortsätter hoppas på. Säg till när du hittar dr House! Krya på du med!
Jag är så ledsen för er skull. Så tråkigt att inte kunna komma iväg på en efterlängtad resa! Det är ju mer än illa nog att du ska behöva ha det jobbigt och ovisst!
Hur tar barnen att du är sjuk? ”Vågar” de visa sin oro och dela med sig av tankar – eller skonar de dig? Tänker att de säkert bekymrar sig och hoppas att de vågar visa det – eller får någon form av stöd utifrån.
Tack för din empati! Fin fråga oxå. Jag tror det hjälper till att jag är så pass diffust sjuk att jag är mig rätt lik förutom febern och orkeslösheten. Men visst blir sjukdomen än mer uppenbar för barnen när det vi alla längtat länge efter ställs in. De är dock fantastiska på att hjälpa till så att det känns hyfsat normalt att vara en sjuk mamma.
Men urk och dubbelurk!!
krya och krama!!!
Tack för urk och kram 🙂