Efter att ha nattat ett av barnen jag själv drömde om satte jag mig med övriga semesterskaran och såg Drömmen om ett barn (som når ända hit…). Det viktigaste var att få se Anna och Anders, och det hann jag efter saga och sång. Det var mycket smärta i det här avsnittet – och jag tycker det är så fantastiskt generöst att bjuda in team och tittare i sina svåraste stunder. Jag tror det gör skillnad. Stor skillnad.
Genom Annas blogg vet jag att de nu har gått vidare och är på väg mot adoption. Det gläder mig så. De är på väg mot ett adopterat barn nu. Ändå har det på bloggen kommit flera kommentarer med tips om hur de skulle kunna göra för att klara sig från fler missfall vid en graviditet. Tipsen skrivs i all välmening förstås, men i mig gör de lite ont. Om någon hade kommit med såna tips när vi varit på väg mot adoption skulle det ha känts som att vara nygravid och få förslaget att släppa det och adoptera istället.
Ja, det är ju alltid knepigt att ge ”råd” som inte har efterfrågats. Önskar mindre av sånt…
Tycker också det är så modigt att ställa upp i tv, skulle aldrig göra det själv. Jag hoppas så att sådana här serier ökar förståelsen.
Jag hoppas också det, Hedda. Att förståelsen ökar hos dem som verkligen behöver förstå…
Jag hamnade bredvid en kvinna häromdagen som tittade långt och länge på mig innan hon klämde ut ”känner inte jag igen dig”…
Håhåjaja.
När vi väl rett ut hur det kan vara möjligt att jag är igenkänd så fick jag en utläggning om hennes grannar som höll på såååååå länge och som ställde upp som foster-/extrafamilj och DÅÅÅÅ blev gravida på naturlig väg.
Så det är uppenbarligen vägen till graviditet och barn…
Jamenjustdet! Det måste ju vara helt rätt väg för en singel. Sluta tänk på det bara och bli fosterfamilj, så ska du se att du blir gravid. Gaaaah!
Hur som helst så hoppas jag innerligt att du hittar rätta vägen, Matilda!
Ja jag tror absolut att jag blir spontangravid om jag blir fosterfamilj. (Förlåt too much info/dålig humor men jag får nog köpa en ny vibrator… för den jag har kan nog inte leverera på den fronten!)
Tack snälla du!!
kram
En sån vibrator skulle nog många vilja ha…. 😉
Har tänkt mycket på de olika resor som vi tvingas i på i den här barnlöshetskarusellen och jag har tänkt samma tanke som du ger uttryck för ovan. Att adoptionsprocessen måste vara lite likadant som att vara inne i en IVF-process (jag har ju bara erfarenhet av den senare) Man bestämmer sig för någonting och sen måste man lixom ”köpa hela paketet” och när man kommer tillräckligt långt in i processen så blir det en omöjlighet att vända om. Jag har tänkt att de som går adoptionskurser, blir godkända och allt det där och kanske blir gravida under tiden väljer att föda det barnet först men att man ändå går vidare med adoptionen sen. Bara för att man inte kan lämna ”sitt barn” i sticket. Jag uttrycker mig klumpigt men du kanske förstår innebörden i alla fall?
Det är processer som ska gås igenom som är skitjobbiga och de som inte varit inne i den här världen har nog väldigt svårt att fatta det. Jag blir själv väldigt frusterad och är trött på att förklara allting men det är väl där alla ”välmenande” råd kommer ifrån. Okunskapen och oförmågan att förstå?
Ja, och så det där behovet av att göra skillnad, rätta till och trösta. Vi människor har så svårt att det finns lägen där ingen kan hjälpa. Där lyssna och finnas till är den enda trösten.
Spännande tanke om att inte vilja lämna sitt barn i sticket. Jag tyckte inte det var klumpigt. För kanske det är så i nån mening.
Glad att se dig här Jenny_Maria. Sköt om dig!