Ronny Eriksson är en gammal favorit. Det var min pappa som introducerade honom (ljudligt, inte personligen 😉 ) för mig och vi lyssnade på fantastiska monologer och låtar av både honom och hela Euskefeurat. Det här var vid den tiden då jag och min M nyss hade träffats, så Ronny Eriksson väcker många minnen från den tiden. Igår kväll fick de väckas igen. Med medicin och vila i kroppen placerade jag mig intill maken i nedsuttna fåtöljer och hörde denne genialiske pitebo. Nyskrivna berörande sånger, många skratt och mycket eftertanke.

Pessimistkonsulten

Ronny Eriksson är en envis norrbottning precis som min pappa, och uppenbarligen lika envis som han var med att fortsätta använda N-ordet för svarta och L-ordet för samer. Det stör mig, förstås, precis som det stör mig att Carolas efterlängtade andra barn i en sång benämns som en assecoar stör mig också. Ändå går det att låta det passera eftersom Ronny är den han är, samtidsdebattör, skicklig textförfattare och genom alla år uttalad antirasist och människovän. Och som dessutom på så många sätt påminner mig om min pappa.

Några år efter att pappa hade drabbats av sin svåra skallskada uppträdde Ronny i Sundsvall och vi tog med pappa dit. Det fanns bra plats för den otympliga rullstolen och pappa som inte kunde kommunicera mer än med några ord satt som uppslukad av föreställningen. I förväg hade jag skrivit till Ronny och berättat om pappa och hur han alltid vid fester hade brukat sjunga Ronnys sånger. Jag fick inget svar, men på föreställningen så dedikerade Ronny en av favoritsångerna till pappa Tage – och i pausen kom han fram till oss och pratade och gav pappa en signerad CD. En varm man och ett lyckligt ögonblick för oss alla fyra som var med: mamma, pappa, lillasyster och jag.

På en av de kassetter vi ständigt spelade i början av 90-talet fanns berättelsen om Molnet. Den är lika rolig än!