Vår gosse är med fadern och lämnar sin bästa vän vid tåget. Igår sa vi farväl till övriga familjer efter en återträff som lämnar både eftervärme och eftervärk. Men värmen i form av glädje och tacksamhet överväger. Stora och små som möts väldigt sällan men har så särskilda band till varandra. Alla kom vi till Nairobi under 2008 och delade olika många månader av livet där tillsammans. Ett par barn har tillkommit senare och är en lika stor del av gemenskapen.
Enklast möjligt var temat, eftersom en feber krånglade till det, och jag vilade så fort jag kom åt. Och kanske det bidrog till ett lugnare tempo för alla inblandade. De flesta bodde på camping och skötte frukostarna själva, vilket gav stillsamma morgnar. Maten var enkel. Grillat, brasa vid vattnet några korta steg från stugan, Sundsvalls godaste hämtpizza (Biteline) och ett besök på restaurangen alldeles nära stugan (Galtströms Café & Restaurang). Lantlig lyx, och så härligt att se dessa barn sitta vid dukat bord och vara tillsammans så självklart fastän de ses så sällan.
Nästan alla är i samma ålder, nästan alla födda i Kenya. I helgen råkade dansskolans vårshow äga rum, med uppträdande för båda våra barn. Dålig tajming tyckte jag. Toppen tyckte gossen, som fick stå på scen med Kenyakompisarna i publiken. Bättre blir det liksom inte. 😉
Dagarna innan våra vänner kom mådde jag bättre än på mycket länge. Den tunga feberkepsen släppte sitt grepp en aning och huvudvärken lättade på ett sätt som fick mig att tro att kanske, kanske medicinerna jobbar i kroppen fastän väldigt, väldigt långsamt. Nu är både keps och huvudvärk tillbaka, som väntat efter så många möten och så pass få horisontala dagvilor. Men jag försöker ändå tro att det ska bli bra. Att vid nästa återträff har jag orken tillbaka och kan följa med på promenader och utelek. Jag hoppas det.
Jag hoppas med dig!
Låter för övrigt som en underbar kompisträff, vilken lycka att kunna ses så här. Hoppas de kan fortsätta följa varandra genom livet.
Ditt hopp gläder mig.
Jag hoppas också att denna gemenskap ska vara ett livslångt stöd.
Så speciellt det är, att träffa de familjerna som man delar något alldeles extra med. Som blivit familj på liknande sätt och som man delar minnen med!
Förstår att du blir trött efteråt. Det är så trist att det roliga ska ha ett pris vad gäller måendet. Hoppas också att nästa träff, då behöver du inte tänka på såna saker. Kram
Ja, det blir verkligen som en slags familjeband. Rikedom!
Tack för hopp och kram! 🙂
Förstår att du får betala priset och önskar att du slapp, men gläds att ni haft det bra Hr tänkt på dig extra dessa dagar när febern härjar i min kropp och musklerna är tunga och huvudet är som i bomull. Jag borde itne klaga för dgi när jag vet hur du har det varje dag.
Omsluter dig emd kramar
Tack för all omtanke!
Du får absolut klaga. Du har ett alltför tungt ok att bära redan utan feber, så jag ber och önskar du slipper det omedelbums och nu på en gång!
Vad jag är glad för er skull att ni har så fina vänner som ni delar något så stort och speciellt med, och att ni kunde träffas och a så trevligt tillsammans! Oftast tycker jag att man har som trevligast när man drar ner på alla ambitioner och låter samvaron och samtalet stå i fokus istället för aktiviteter och besvärlig mat :-)!
Tack för den glädjen! Ja, nog är det skönt med rimliga ambitioner – även om köpepizza och grillkorv inte egentligen är det jag vill bjuda gäster på. Men det gick bra det med. 🙂
Det kan jag väl hålla med om, men samtidigt är det väldigt skönt med sammanhang där det kan få vara precis så opretentiöst. Nog för att hemlagad mat och hembakt kaka är godare, men så skönt med grillkorv och köpta kex ibland när det bara är det man orkar med. Vi åt grillkorv i tunnbröd med vänner ute i skogen i torsdags, och det var väldigt mysigt :-).
Det låter helmysigt med en sån vänutflykt!