Serien Zits har varit en favorit så länge jag kan minnas. Inte i större utsträckning nu för att jag blivit tonårsförälder, för jag identifierar mig växelvis med både tonåring och föräldrar. Idag med både tonåring och elefant. Den här bilden är en klockren bild av hur det känns att ha min sjukdom. Som elefanten: ofantligt tung i kroppen, värk att släpa på och exakt ett sånt där bälte (men byggt av feber och inte metall) som trycker hårt på ryggen och håller tillbaka när huvudet vill fortare framåt.

Idag har elefantjaget släpat med mig det trötta tonårsjaget till sjukhuset för att hämta mer av mina mediciner. Pizza kan man få hemkört om man så är kärnfrisk, men för att få tag på ovanliga mediciner kan det krävas en långpromenad på parkeringar och i långa korridorer. Och många skedar går det åt.

Jag är så glad över vännen som berättade om skedteorin, en enkel men så talande beskrivning av hur det är när orken är begränsad och varje aktivitet kostar på. En verklighet som vi inte kan föreställa oss när vi är friska, men som många med olika slags sjukdomar och tillstånd känner så väl igen sig i. Att besticken i lådan är begränsade och kanske plötsligt tar slut är svårt att förstå för den som har flera besticklådor av ork tillgängliga.