Så många gamla skrivböcker som kommer till ytan just nu. Idag den bok där min första roman blev till. Jag bläddrar i den och minns handen mot pennan, pennan mot papperet och så småningom renskrivning som gav sida efter sida ett streck tvärs över. Klar.

Gårdagens hälsning från läsaren K susar söt i mig som nyupphälld sockerdricka. Hon berättar igen att Väntrum har gjort skillnad i hennes liv. Denna bok som började som en bild i mitt huvud, en scen i ett väntrum som plötsligt fanns i mig när jag promenerade från bussen en vinterkväll. Som fylldes på med andra bilder, utifrån och inifrån. En bok blev till. Orden i skrivboken var frön som nu kan läsas av vem som helst som får boken i sina händer.

Arbetsnamnet på Väntrum var ABCD. Nån läsare med bra minne som kan lista ut varför?

”Barnen. Överallt barnen. Och deras föräldrar. Inte bara nakna kroppar, utan naken insyn i deras liv. Nyförälskade och gammelkära. Äktenskap och samboskap med grå vardag, eller krisen bakom hörnet. Och familjediskussionerna. Strategier för barnuppfostran som hon fick presenterade för sig. Oredigerade som om frånvaron av kläder också hade skalat bort integriteten, behovet av att bete sig som man borde istället för så som man alltid gjorde hemma. Som att ha klivit in i människornas sovrum. Tagit plats vid deras köksbord. Och hon kunde inte låta bli att tycka. Skriva osynliga listor över allt det som hon lovade sitt aldrig födda barn att det där skulle jag aldrig ha gjort.”

…

”Det fanns de som var annorlunda. Som var så som hon hade velat vara. Mitt ibland de solröda och brunbrända barnen en flicka med hud så ljus att den tycktes genomskinlig. Ett spökbarn. En änglaflicka. Höll sin far i handen hela tiden där hon gick i vattenbrynet. Och hans blick full av kärlek. Kanske är det bara han och jag som ser henne, tänkte Bea. Att de går där och håller varandra i hand genom evigheten. Ett förlorat barn och en far som alltid skulle vara förälder, fastän han hade förlorat. Hon visste att det inte var så. Flickan fanns där, liksom tecknen på sjukdom, men ändå behöll hon tanken. Som en tröst. Som om hennes ofödda också gick osynlig intill henne och höll henne hårt i handen.”

Tack vare påminnelsen från en vän har jag nyss sett När livet vänder, med Tomas Sjödin, en person som gjort skillnad i mitt liv med sina ord. I böcker, i föreläsningar och i sommar- och vinterprat har jag hört honom, och inte en enda gång har jag gjort det utan tårar. Ett gott betyg på beröring. Och Tomas berör. Det mest väsentliga. I teveprogrammet fick jag äntligen se den trasmatta som jag sett framför mig många gånger efter att ha lyssnat på Tomas vinterprat i P1. Det går att höra det programmet fortfarande, gör det du som vill beröras. Och se När livet vänder. Bakgrundsmusiken i programmet var just den musik jag lyssnade på när jag skrev Väntrum, som jag lyssnar på ofta, ofta när jag vill låta ord födas eller vila eller landa. Arvo Pärts Für Alina.