Det mest tirriterade humöret hjälptes upp av ett samtal från en god vän som jag inte talat med på länge, och en fin hälsning från en goding till syskonbarn.

Men direkt munter är jag ändå inte. Den naggade tålamodsreserven har bara nån droppe kvar på botten. Kroppen längtar ut. Och insidan längtar rastlöst ut ur den samarbetsovilliga kroppen. Till de raska och ensamma promenader som brukar ge kraft och vila åt både kropp och själ.

En bild från min senaste raska långpromenad. På en lunchrast i slutet av februari.