Vi är på väg hem efter en lång och viktig dagsresa. Trots att jag ännu är kvar i febertoppen så gav vi oss iväg. Viljan fick segra över hälsan, som vunnit alltför många slag ändå. Bilsätet bakåtlutat, barnen i baksätet, maken vid ratten och medicin i kroppen.

Det slog mig att vi inte har varit på någon Stockholmssemester sen vi blev fyra i familjen. Nu fick vi en hel timme 😉

Vi parkerade oss vid en fin kaj i febervänligt väder. På Kungsholmen tror jag att vi var. Människor krånglade med båtar, promenerade med hundar eller barn och joggade hurtigt.

Vi åt glass. Och jag föreställde mig hur mycket jag skulle springa om jag hade varit frisk. Jag som aldrig springer annars. Men gärna promenerar raskt. Idag gick det dock i snigeltakt den korta biten från glassbänken till målet för dagen. Kenyaträff på Adoptionscentrums kansli. Sverige har i veckan besök av en kenyansk delegation med jurister, domare och andra personer som arbetar med den juridiska adoptionsprocessen i Kenya. En stor glädje var det att återse vår advokat, sedermera vän som tog oss genom adoptionsprocessen 2009. Senast vi möttes var på vår semester i Kenya 2011. Vi fick också möta många andra familjer som adopterat från Kenya, kända och okända.

Det var ett viktigt möte. Det är stort att domstolens representanter kommer hit och får se att det går bra för de kenyanska barn som får familj i Sverige. Så bara att vara där kändes viktigt. Förhoppningsvis kommer det att göra gott för framtida domstolsprocesser, när ledande personer fått se den här sidan av adoption. Hela familjer och välmående barn.

Den här bilden på vår tokiga katt med kenyanska bordsflaggan har jag på Facebook. Jag skrev till vår advokatvän att det nog var tur att adoptionskommittén i Kenya inte fått se katten skända flaggan. Hon tyckte snarare att kissen kramade flaggan, och berättade idag om den bilden för en av ledamöterna i adoptionskommittén 😀