Idag har varit en sån där dag. Då det känns som om det är för mycket som ska ordnas och hållas koll på, och alldeles för lite ork. Då det är lätt att inbilla sig att jag är den enda som ansvarar för att jorden alls fortsätter snurra, och lätt att tro att jag är den enda som musten går ur emellanåt.

Då är det en tröst att höra en sån här sång.

Att någon har formulerat de här orden måste betyda att världen inte är full av supermänniskor, utan att det finns fler som tappar ork och lust ibland. Just denna sång är gjord av Kjerstin Aune, som jag fått höra talas om tack vare hennes kusin, och jag är så tacksam för att denna sång är skriven och för att jag får höra den.

Den påminner mig också om att jag för flera veckor sedan har lovat skriva en sångtext. Sånt brukar trigga igång mig direkt, men denna gång har jag nästan glömt det.
Men imorgon är en annan dag.