Idag har jag suttit i kyrkbänken och sjungit kära sånger med ett litet barn i famnen. En tremånaders bäbispojke. Jag är varm av det ännu. Det var länge sen jag satt så. Jag minns knappt att jag har gjort det sedan längtan gav sig av.

En spännande mejlväxling med en bloggläsare har givit mig många intressanta frågor att fundera över. Hur det var och hur det blev. En fråga gällde om och när sorgen över vår infertilitet tog slut. Kanske bara den som har varit i en sån sorg kan ana hur stort det är att den faktiskt kan gå över. Det har den. Under många år av längtan efter först ett och sen efter fler barn fanns sorgen där. Över att inte kunna välja familjens storlek på det sätt som ”alla andra” planerar och får barn. När vi hade fått vår pojke kom det, i princip som över en natt, en punkt. Sorgetiden var över. Familjen såg ut just som den skulle och vägen dit var liksom nödvändig för att det skulle bli just den här familjen. En makalös känsla.

Just en så liten pojke som jag idag höll i famnen har jag hållit i famnen förr. Men aldrig fysiskt. Vi fick för fyra år sen en förfrågan om vi var intresserade av att adoptera ett barn fött i Sverige. Det var vi. Vi visste att det var osäkert, men famnen och hjärtat gjorde sig redo. Det kändes så menat. Vi pratade knappt med någon om det eftersom det var osäkert hur det skulle gå, och eftersom andras hopp hade kunnat göra ont på nåt vis. Och det blev inte vi. Det var en förlust, men jag kände ganska snart att jag mentalt kunde överlämna den lille pojken från min tankefamn till någon annans. Det var jag så tacksam över då. Och åtta månader senare fick vi barnbesked på en pojke som var drygt två år äldre än detta lilla tankebarn. Han som skulle vara en del i vår familj. Det var så här det skulle vara. Och nu kan jag sitta med ett litet, litet barn i familjen och njuta av närhet utan ett uns av sorg. Det är stort. Det vet ni som ännu inte är där. Men det ska komma en annan tid. Var inte rädd.

I eftermiddag hade vi delar av den utvidgade familjen här, och åt försenad trettonårsmiddag. Och världens godaste kladdis. Nu väntar en tevestund med den spännande serien Äkta människor. Den som också ger reflektioner som kommer landa här framöver.