Det finns måhända många vårtecken i vårt utsträckta land, men är ändå långt till sommar. Den tid då min kropp tycks må som bäst. Eller som minst dåligt. Så vi gjorde ett experiment nu på sportlovet. En sistaminutenresa (välsignad av både Gud och Försäkringskassan) till ett sommarvarmt land.
Vackert och kanske sant.
En familjeresort i lågsäsong. Tack och lov. Vi var till en sån resort i högsäsong för fyra år sedan vilket fick mig att tänka ”aldrig mer”. Då var jag frisk men hade ändå svårt att stå ut med skrikande tvååringar, arga femåringar, tjuriga trettiotvååringar och inkonsekventa trettionioåringar på varannan kvadratmeter. Nåja, de fanns andra sorter med, men de stillsamma och harmoniska försvinner lätt i mängden. Jag är av den åsikten att alla känslor är tillåtna, men tycker för den skull inte att alla känslor, varken egna eller andras, är helt lätta att umgås med. Och fastän jag inte skulle kunna tänka mig ett liv utan barn så har jag väldigt kort tålamod med skrikiga, gnälliga ungar och dito föräldrar. Tur att jag är välsignad med världens mest behagliga barn och man – sa hon totalt objektivt 😉 – eller så är det så att jag känner dem väl och har lättare att trivas med kända ljud. Och nu är barnen stora och klarar så mycket själva. Minstingen har blivit stor och kan köpa ketchup i utländsk affär utan att någon följer med in.
Folktomma solsängar och svala pooler
Men nu var det alltså lågsäsong och nästan uteslutande sextiofemplusare som regerade över familjeresorten. Stillsamma och nougatfärgade ungdomspensionärer. (Ett fenomenalt uttryck lånat av familjeprogrammet För alla åldrar.) De flesta stannar flera månader i sträck. Det skulle jag också ha velat göra. För experimentet med att åka utomlands en enda vecka mitt i den sjukaste vintern är ganska misslyckat hälsomässigt. Jag har mått lika dåligt som hemma, med omkring 22 av dygnets 24 timmar till sängs på hotellrummet. Kanske började jag möjligen den sista dagen att bli en smula piggare. Då det var dags att packa ihop och åka hem. Resorna tar enormt på krafterna och ökar på influensasymptomen rejält, trots att jag nu (inte utan klump i magen) accepterade läget och blev körd i rullstol på gigantiska flygplatser.
Buren.
Men trots att hälsoexperimentet inte föll så väl ut, och trots att jag troligen blir försämrad ett bra tag nu så är jag glad över att ha fått en sommarvecka med de tre jag älskar mest. Att ha fått se grönska utanför fönstret, känna ljumma vindar när jag läst mina böcker, halvligga på altanen i sommarkvällen och i snigeltakt med flera vilopauser orkat ta mig några hundra meter – till restauranger, till poolen ett par gånger och till havet en gång. Jag kanske låter som att jag klagar men jag beskriver hur det var. Hur det är för mig. Jag är glad över det lilla. Och glad över det stora att ha en älskad familj att vara tillsammans med. Glad över det jag kan uppleva trots att det finns mycket jag saknar.
Näthinneminnen.
Wherever I lay my head, that’s my home?
Och du gav din familj gåvan att få uppleva värme och stränder och bad – och ha dig med om än inte aktivt deltagande. Så kan ni ändå säga ”minns du…?” tillsammans efteråt. Så viktigt för sammanhållningen med gemensamma fina minnen!
Tack för den fina tanken! ❤️
Säger som min namne ovan att du gav familjen oxå minnen och de är nog så viktigt. För mig blev det superviktigt för sex år sen när jag insåg så påtagligt att livet kunde bli kortare än tänkt och att vissa minnen ska man samla på sig,såna där som bryter vardagstillvaron och som man kan plocka fram.Vi hade då aldrig varit utomlands som familj och oj vad det betytt sen att vi gjorde det. Vi har våra inre minns du och tänker att det betyder mycket ssk nu när jag blev av med alla mina yttre bilder genom den kapsejsade hårddisken.
Jag har bett mycket för dig men skulle bett ännu intensivare om jag vetat att du gjorde en sån ansträngning. Gläds att du kunde bita i det sura äpplet o ta rullstol ,det är alltid svårast första ggn men det gör det omöjliga lite mindre omöjligt, men önskar naturligtvis att du sluppit det. Gläds oxå över att du kan glädja dig över de små guldkornen även om du vet vad det kostar. Men ber att kostnaden inte ska bli för hög. Många varma kramar o böner
Tack för de sköna orden och dina generösa böner! ❤️ De bar tillsammans med rullstol, hotellsäng och fantastisk familj. Och jag tror Gud själv lägger bränsle på böner som behövs extra väl. Samtidigt som vi får leva med det svåra att inte alla böner leder dit vi verkligen vill. Till lagade kroppar, liv och datorer…
Jag har tänkt på dig varje dag och är ledsen att resan inte gav önskad fysisk effekt. Är dock glad över att du fick en vecka med dina älskade och att du vågade testa!
Kram, m
Tack kära du för tankar och mejlhälsningar under senaste veckan och annars med! När jag kom hem tog jag på handledsvärmarna (trots att det var mycket varmare här än när vi reste, skönt!)
Tror jag sagt det förr, men din blogg har fått mig att se hur (skrämmande) mycket likheter det finns mellan diskriminering pga hudfärg och funkrionsnedsättning. När du nu inte finns på facebook, tar jag mig friheten att dela länk här istället 😉
http://normiologi.blogspot.se/
Kanske händer det ändå saker i rätt riktning även om det går aldeles för långsamt.
Tack för länken! En mycket läsvärd blogg. Både Camillas nyaste inlägg och det om flygplanstrappan stannade kvar hos mig.
Glad att hela familjen kunde åka tillsammans.
Skönt med ljum vind.
Jag tänker på din frustration över att åka rullstol på flygplatsen.
Inte vet eller kan ge råd.
Bara tänker.
Kram från Tolmia
Tack för omtankar och kram!
Ja, ljumma vindar är sköna. Glad att de kommer här hemma med. Frustrerad var jag nog inte över rullstolen, ovan, nervös och lite stukad över att jag inte orkar gå, över att andra kanske undrar varför en som KAN gå tar rullstol till hjälp. Men också tacksam över att det finns hjälpmedel.