Runt min hals bär jag det halsband jag köpt på en massajmarknad i Nairobi. I den lilla kapseln ligger två riskorn. På det ena står dotterns namn och på det andra sonens.

Det är en obeskrivlig lycka att få lov att glädjas åt och berätta om sina barn. I den längtan ryms små, små strimmor av skuggor, från tiden då vi inte visste om barnen skulle komma. Och i de strimmorna ser jag dem som längtar och saknar just nu. Barnen som aldrig kom eller de som ska komma i en oviss framtid.

Jag får lov att glädjas. Barnen får lov idag. Samtidiga skolavslutningar gav en förälder på vardera ställe. Fadern fick höra femtonåringen sjunga flera låtar, tryggt och tonsäkert till vännens komp inför resten av högstadiet.

Sonen slutade ettan och stod och sjöng Idas sommarvisa på samma fläck som jag själv stod när jag slutade ettan 1978. Nya rötter växer ut och livsträden förenas.